Om felfri inlärning och felsignaler

Inom klicker-världen finns så mycket vi kan lära oss om inlärning, etologi och forskning om djurens beteenden. Ett intressant ämne som är väldigt aktuellt handlar om felfri inlärning som träningsmetod. Tanken är att hunden aldrig behöver fundera på vad som är fel utan allt fokus ligger på att göra rätt, och det är vårt ansvar som förare att se till att hunden klarar de uppgifter som vi ger dem.

Felsignal, No Reward Marker (NRM), används för att markera för hunden att beteendet den just nu utför inte kommer att leda till belöning. Som exempel, hunden springer åt fel åt fel håll mot en apport och vi vill markera med ett kommando (app-app/fy/oj eller vad vi nu använder) för hunden att det beteendet inte kommer ge belöning eller inte är önskvärt. En felsignal kan vara en korrigering med obehag (sk. aversiva metoder) eller en neutral signal som är tänkt att signalera att hunden utför fel beteende. Omvänt lockande är en typ av felsignal där vi signalerar med en stängd hand att beteendet inte är önskvärt och med en öppen hand att hunden ska fortsätta med det beteende den just nu utför. Det finns flera risker med felsignaler och det kan vara nyttigt att tänka över hur vi egentligen använder dem och vad hunden faktiskt förstår. Vet vi egentligen att hunden förstår VAD den gjorde fel eller reagerar den bara på förarens sinnesstämning? Vilken funktion har egentligen felsignalen?

Att träna med felsignaler som är kopplade till aversiva metoder har flera risker som beskrivs väl i detta rätt långa blogginlägg om aversiva metoder skrivet av etologen Karolina Westlund. Men även felsignaler som inte är knutna till aversiver kan skapa problem, exempelvis att de blir otydliga för hunden om de inte är väl inlärda. Hundar kan som bekant inte vårt språk utan vi måste träna den att förstå alla kommandon vi ger, vilket även inkluderar felsignaler. Detta är väldigt viktigt då hunden har svårt att generalisera över situationer vilket betyder att det lätt blir otydligt när “oj” kan betyda lägg dig inte i ett sittande men precis lika gärna betyder att den springer långsamt till konen. Jag tror det är svårt för hunden att förstå konceptet “fel” som generell princip och egentligen gör hunden bara det den får förstärkning för – antingen via oss, via miljön eller andra beteenden som har högt värde för hunden. Så på sätt och vis kan inte hundar göra “fel” – de utför bara det beteende de tycker att de tjänar mest på. Den generella felsignalen (t.ex. oj) innehåller heller ingen information om vad hunden ska göra istället vilket lämnar hunden i ett tomrum. Om vi väljer att använda felkommandon bör vi tänka vilken funktion vi vill att signalen ska fylla och att faktiskt lära in signalen så att även felsignalen blir meningsfull för hunden. Jag tror det finns flera sätt att åstadkomma förståelse för felsignalen, bland annat genom att lära in olika felsignaler för olika beteenden. Om hunden springer till rutan och vi ger ett oj för att den springer för sakta är det svårt för hunden att veta om den sprang fel, sprang för fort eller hade svansen år fel håll. Jag tänker att felsignalerna behöver inte vara ett ord, utan sprang hunden fel kan vi hjälpa den att visa punkten istället och förstärka hunden med rösten när den kommer till rätt plats. Ett annat alternativ är att vi lär in ett annat beteende som hindrar hunden från att utföra felbeteendet. Om hunden springer fel till rutan kan vi lägga in ett stanna för att kunna lägga upp en ny plan för beteendet. I fotgåendet kan vi lära in ett uppmärksamhetskommando om hunden tittar bort. På detta sätt kan felsignalen bli tydligt för hunden. Men frågan är om att använda mycket fel och felsignaler faktiskt är den mest effektiva inlärningsmetoden?

Forskning om fel i inlärning hos andra djur tyder på att den mest effektiva inlärningen sker när djuret lär sig göra rätt och där felbeteende minimeras. En mycket talande studie gjordes på duvor där duvorna fick lära sig att picka på en lampa när den lyste rött varpå de fick belöning. Lampan lyste ibland grön men pickandet gav då ingen belöning. Duvorna delades in i grupper där den gröna lampan introducerades på olika sätt. Den grupp som lärde sig snabbast, hade minst stresspåslag och gjorde minst fel (i snitt 25 felbeteenden) var den grupp som introducerades tidigt till ett svagt grönt ljus som lyste kort i början men blev starkare och längre efterhand. Det går nog att jämföra med att introducera lite störning i träningen som är så enkel att hunden i princip alltid klarar störningen. Den grupp av duvor som hade sämst utfall och mest frustration var den grupp där den gröna lampan introducerades när den röda lampan var befäst så duvan fick använda “trial and error” för att förstå vad som gav belöning. Denna grupp gjorde mellan 2000-5000 felbeteenden. Detta resultat har sedan testats och bekräftats i flera studier med olika djurslag och verkar vara en rätt etablerad kunskap inom (den internationella) klicker-världen. Läs mer i denna artikel Susan G. Friedman.

Felbeteenden kommer att hända, oavsett hur noga vi lägger upp träningen. Skillnaden kan däremot vara att vi lägger upp träningen för att minimera felen och istället lägger fokus på att hela tiden lära hunden göra rätt. När det väl blir fel ska vi ha en plan för hur hunden snabbt kan göra rätt igen, antingen med samma beteende eller ett annat beteende. Jag har inte själv tränat helt utan felsignaler utan jag använder inlärda signaler för ge hunden en ny uppgift som inte går att utföra samtidigt som felbeteendet. På Jinsy har vi t.ex. ett kommando som betyder titta på mig som han inte kan utföra samtidigt som han har huvudet långt ner i vedkorgen. Eftersom kommandot är väl inlärt sen tidigare blir det ingen förstärkning kopplat till just huvudet i vedkorgen och jag kan oftast enkelt sysselsätta honom med något annat istället. Däremot vill jag bli bättre på att träna med mindre fel i tävlingslydnaden och verkligen fundera över vilken information som ryms mina felsignaler. Det vore verkligen intressant att gå mot att ta bort dem helt men jag känner mig väldigt osäker på hur den träningen skulle se ut eftersom det ligger rätt långt ifrån hur de flesta tränar tävlingslydnad idag. Men visst är det spännande att fundera över nya sätt att tänka kring hur vi kan utveckla vår träning och inlärning?

Är du lika nördigt intresserad som jag av djurens beteende och inlärning kan jag varmt rekommendera att gå kurs hos Karolina Westlund som är etolog och ger de absolut bästa onlinekurser jag gått. Mina övriga inspirationskällor för detta inlägg kommer bland annat från den utmärkta podden “Drinking from the toilet” och ett avsnitt med Eva Bertilsson och Emelie Vegh som gäster. Carpe Momentum, Eva och Emelies eget företag, har även de haft diskussioner på samma ämne.

Acklimatisera mera!

Något som jag funderat en del på i min träning tillsammans med Jinsy är acklimatisering och hur vi kan använda den på ett produktivt sätt. Acklimatisering till nya platser är inget som vi brukar inkludera i träningen eller prata så mycket om men det finns anledning att faktiskt tänka till hur vi introducerar valpar till träning i nya miljöer. Jag har valt att systematiskt jobba med att ge tillgång till miljön som en del av träningen och jag tycker det är så intressant att fundera kring så här kommer ett inlägg om acklimatisering! 🙂

Anledningen till att jag började tänka på detta var framför allt att jag såg ett webinarie via Amerikanska Fenzi dogsports academy (FDSA) om engagemang där acklimatisering var ett viktigt koncept, men också för att jag kände att jag inte riktigt visste hur jag ville lägga uppträningen för Jinsy i nya miljöer på bästa sätt. Han har generellt lätt för sig i träning och miljöer men såklart är han intresserad av omgivningen och jag ville ha lite nya verktyg för att skapa en bra grund. Denize Fenzi som skapat FDSA och höll i webinariet var väldigt noga med att acklimatisering kanske är det viktigaste steget att jobba med om vi vill öka hundens engagemang. Tanken är att hunden ska ha möjlighet att fokusera helt på träningen om den är trygg och nyfikenheten är stillad. Denize har ett helt koncept som hon delar med sig av och jag har gjort en variant av detta som passar oss.

En anledning till att jag köper att acklimatisering är så himla viktigt är min tidigare erfarenhet med Zack. När han i en period hade väldigt mycket ljud och stress i träningen en vinter tipsade min fina träningsvän Ditte Andersson om att tänka om i hur jag startade upp träningen. Istället för en vanlig uppstart med kontaktövningar gick vi runt i kort koppel och tog in miljön. Det tog till en början minst 10 min innan han kändes som att han landat i miljön och han valde att bjuda in mig till träning. Han hade en osäkerhet/stress i nya miljöer som gjorde att han inte klarade att träna förrän han acklimatiserat sig ett tag. Denna uppstart gjorde väldigt stor skillnad för vår träning och snart kunde vi korta ner tiden. Det tog mot att lägga tid på att gå runt, runt i inomhushallar som vi betalat pengar för men det gav verkligen resultat och Zack kunde prestera med mindre stress när han blev tryggare i miljön. (Tack Ditte!!)

För Jinsy är förutsättningarna helt annorlunda, han har ingen träningshistoria och känns mycket tryggare i miljöer. För honom handlar det mer om att skapa bra vanor och ge honom bästa förutsättningarna för att kunna träna med mig trots den naturliga nyfikenhet valpar har på sin omgivning. Sättet vi jobbar med acklimatisering ser ut så här: När vi kommer till en ny träningsmiljö får Jinsy undersöka den i lugn och ro. Jag väljer ett område som jag tänker att vi ska hålla oss inom och går med valpen i långt koppel. Han får kommandot “gå och kolla” och han får titta på sånt som händer runt om, gå var han vill inom området och nosa på saker som verkar intressanta. När han känner sig redo bjuder han in mig till att träna. Det gör han genom att ge ihållande ögonkontakt eller genom att engagera sig i mig, t.ex. hoppa mot mig eller göra något trix. Detta har vi tränat in hemma så han vet att vissa beteenden startar träning.

När han startar träningen gör vi enkla övningar som jag tror han klarar i den nya miljön. Vi tränar intensivt under en kort stund sen leder jag honom i en godis till en filt eller bädd som finns vid planen. Nu är det paus och ny chans för acklimatisering. Nu får han kolla runt, vädra, nosa och välja sin position så länge han är kvar på filten. För att han inte ska tänka träning direkt vänder jag mig med sidan till filten så han vet att det inte är träning just nu. När han vilat en kort stund och börjar ge mig ögonkontakt friar jag ut honom från filten och han startar träningen igen. Om miljön är extra svår kan jag även tänka mig att efter lite träning gå tillbaka till acklimatiseringsfasen så han får nosa runt lite fritt en stund till. Då kan jag använda mig av miljön som belöning genom Premack, d.v.s. jobba med mig så får du kolla av miljön sen. Detta skapar förutsättningar för att kunna jobba för den unga, nyfikna eller osäkra hunden då de får tillgång till miljön vid kontrollerade tillfällen och däremellan kan helt fokusera på träningen. Det ger också mer engagemang då hunden känner att den har kontroll över situationen och själv visar att han vill träna. Forskning har visat att om hunden känner att dennes handlingar leder till aktivitet blir den mer motiverad att utföra olika uppgifter. Med andra ord, om hunden väljer att starta träning blir träningen mer värdefull än om vi försöker tjata igång den!

Jag tycker denna metod verkligen har funkat utmärkt. Jinsy är numera rätt “dålig” på att ta tid att acklimatisera sig och startar träningen väldigt snabbt. Efterhand kommer pauserna bli färre och när vi känner oss redo kommer vi även lägga in att träna på en närliggande plan som vi inte har acklimatiserat oss i för att förbereda för tävling. Men genom att grunda med att tillåta hunden att acklimatisera sig upplever jag att jag får en väldigt trygg grund med tydlig skillnad mellan träning och paus. Vi avslutar träningen innan hunden tappar engagemang och överlåter sen kontrollen till hunden att starta upp igen. Genom att dessutom gå tillbaka till filten om Jinsy skulle tappa engagemanget kan vi start om träningen och inte väva in kedjor med felbeteenden i träningen. Filten är inget straff utan en paus och han får belöning med torrfoder för att ligga kvar. Klarar han inte att engagera sig i mig behöver jag antigen öka motivationen eller ge mer tid till acklimatisering vilket ger bra information till mig så jag tänker på hur jag lägger upp nästa pass.

Det är knappats några omvälvande metoder men för mig var det väldigt roligt att tänka lite nytt och systematiskt kring acklimatisering som en del i träningen. Det är klart att hundar som är väldigt nyfikna, osäkra eller har liten livserfarenhet känner ett behov av att kontrollera sin miljö och att inte låta dem få engagera sig i miljön kan riskera att skapa press, stress och felbeteenden. Skulle vi skapa det måttet av engagemang i hunden så den väljer bort att kontrollera sin miljö trots t.ex. en osäkerhet tror jag att det kan ge stress eftersom engagemanget inte helt tar bort osäkerheten utan den kan komma fram på andra sätt genom tugg, stress, ljud eller otrygghet i moment (dessa problem kan såklart uppstå av andra orsaker också). Om vi istället ger kontrollen till hunden skapar vi ett lugn eftersom hunden själv kan berätta när den är redo att träna och det ger förutsättningar för att kunna jobba i rätt sinnesstämning. Det ska bli spännande att se hur detta upplägg kommer att utveckla vår träning!

Välkommen Jinsy!

Nu har vår fina jaktlabrador Jinsy bott hos oss i drygt en månad och jag ville skriva ner lite reflektioner om honom och våra planer för att ha kvar när han blir lite äldre. Då var det med andra ord dags att väcka lite liv i bloggen igen! 🙂

Jinsy är en väldigt härlig kille som tycker livet är en enda stor upptäcktsfärd! Tanken är att han ska träna tävlingslydnad med mig och jaktapportering med husse. Han har kommit till en flock som inte är helt välkomnande men numera leker Jinsy, Sookie och Zack på fint sätt men Polka tycker ungdomarna får roa sig mest själva. Som individ är Jinsy en glad hund som är nyfiken på världen, precis som en valp ska vara. Eftersom han ska bli en apportör skaffade vi den splitter nya “Valpträning – till vardag och fest” av Elsa Blomster och Lena Gunnarsson som inspiration. En mycket trevlig och fin bok som även innehåller ett underlag för en analys av valpen som kan användas för att hjälpa till i planeringen av träningen framåt. De delar som ingår i analysen är: nyfikenhet och mod, följsamhet och kontakt, föremålsintresse, belöningar, hantering, ljud och till slut förmåga att slappna av. Sen kommer jag lägga in några extra komponenter i slutet. Så låt oss sätta igång!

Nyfikenhet och mod. Jinsy är inte vad jag skulle säga en tuff hund men han är trygg och nyfiken. Han är intresserad av allt som händer både ute och inne och undersöker allt med stort intresse. Första gången han är i en konstig miljö kan han tycka det är lite märkligt och blir gärna lite försiktig men han vänjer sig snabbt och andra gången brukar han känna sig som hemma. Han vänjer sig snabbt vid olika ljud vilket jag inte minst märkte på lydnadslägret Jinsy fick följa med på i början av året. Det var många nya miljöer och mycket olika ljud och det klarade han väldigt fint. Samtidigt tror jag det är en hund som mår bra att göra en hel del miljöträning eftersom det verkligen märks att han växer av att uppleva nya miljöer.

Följsamhet och kontakt. Jinsy har en naturlig följsamhet som är väldigt trevlig. Han har lätt för att följa oss och gillar att själv ta kontakt. Väldigt enkel att gå med i skogen än så länge. Ibland kan han fastna på en doft men han har inget intresse av att göra saker på egen hand. Det ska bli spännande att se hur det utvecklas för jag misstänker att hans självständighet kommer öka med åldern. Jinsy söker gärna min sida och jag har börjat träna grunden till fritt följ genom att lägga mycket belöningar där och rigga situationer så han ofta kommer upp vid min sida i fotposition. Jag har inte kommit så långt med fotgåendet men jag tror det kan bli mycket enklare att träna än vad jag haft tidigare med Polka och Zack. Inkallningen är inte befäst men vi jobbar på det i enkla miljöer. Han är nyfiken på mycket saker och tycker ibland det är roligare att upptäcka än att komma på inkallning. Jag kan tänka mig att vi kommer få lägga högt värde på att vara uppmärksam på oss även på avstånd när han får jobba mer självständigt i sök eller avståndsmoment i lydnaden. Men med tanke på att han har fin följsamhet ser jag hellre att han känner sig trygg på avstånd och vill jobba ut från mig än att han hade varit mer fäst vid mig.

Föremålsintresse. Jinsy gillar grejer, han har en massa leksaker som han turas om att leka med. Däremot är han inte sån att han hela tiden vill gå och bära på saker som apportörer gärna gör. Han gillar kamplek men är inte så intensiv i kampen utan kan lika gärna lägga sig på rygg och sprattla med tassarna som en katt. Han har någon gång fått hitta ett föremål på promenaden och det tyckte han var väldigt roligt. Jag skulle inte säga att Jinsy har något resursförsvar eller ägande men ibland om han märker att vi är väldigt angelägna om att få tillbaka något kan ha tycka det är lite roligt att inte lämna det direkt. Han kommer inte helt naturligt tillbaka med grejer men eftersom han är så följsam hänger han på om jag rör mig bort från honom, ibland med grejen och ibland utan. Med lite lekutveckling tror han snart kommer få en bra kamp och vi kommer behöva lägga en del träning på att komma tillbaka med saker men jag tror inte det kommer bli något stort problem.

Belöningar. Jinsy gillar både godis och kamplek men godiset är ändå favoriten. Inte helt oväntat med en labrador. Under sista två veckorna har vi jobbat på att öka värdet för alla belöningar och det ger resultat. Jag har tyckt att hans belöningar inte varit tillräckligt engagerande men nu känns det som godisbelöningarna funkar bra, helst med hjälp av lite jakt efter godishanden. Kampleken behöver fortsatt lite jobb men det får komma efterhand och när han har mer kroppskontroll.

Foto: Daniel Eidenskog

Hantering. Jinsy är enkel i all hantering. Han tycker det är helt ok att bli lyft och har inga problem med att bli undersökt. Har en alltigenom positiv inställning till nya människor så veterinärbesöket vid 12v vaccinationen gick helt utan problem.

Ljud. Jag skulle säga att Jinsy är en tyst hund, det hörs bara inte alltid 😉 Han skäller på Sookie när hon inte busar med honom och han kan gnälla när han är trött och inte kommer till ro ordentligt. Vi har övat lite shaping och ibland kan ha få in i lite frustrationsgnäll men det är lätt att hindra om jag tänker till lite mer i träningen. Jag tycker han är så balanserad så jag tror inte vi kommer få så mycket problem med ljud om jag inte tabbar mig i träningen.

Förmåga att koppla av. Hemma funkar det relativt bra, Jinsy kan ibland berätta att han är trött med att vilja gå in i vardagsrummet för att hoppa upp i soffan och sova. På kvällarna är det lite svårare och speciellt om han får igång Zack… På nya platser kan han ta det lugnt med hjälp av filtträning och mycket godsaker. Det är inget problem än men vi behöver nog lägga mer tid på att åka till nya miljöer utan att det händer så mycket för att verkligen bli bra på att just koppla av.

Sammanfattningsvis tycker jag att Jinsy är en enkel och väldigt trevlig valp. Han är lekfull, nyfiken och mysig. Sen bits han väldigt mycket och vi kan inte ha skor och blommor framme så han kommer åt dem, men det ingår när man har valp tycker jag 🙂 Det ska bli spännande att se hur han utvecklas för just nu har jag svårt att sätta fingret på vad våra stora utmaningar kommer bli. Han kommer troligen bli rätt stor så jag kommer försöka jobba med kvickhet och reaktioner redan från början. Stadga har han just nu rätt mycket av så engagemang, initiativförmåga och kvicka reaktioner (snarare än “riktiga” moment) är det vi tränar just nu. Vi har inte kommit igång så mycket med träningen men nu ska vi sätta igång lite då jag tycker Jinsy fått lite mer kroppskontroll och vi har en rätt fungerande vardag. Överlag tänker jag mycket på att inte fresta på hans leder så vi tar det rätt lugnt i träningen. Det vi ska jobba lite mer på nu är enkla balansövningar för att lägga en bra grund för en hållbar fysik!

Denna analys kommer säkert ändras över tid och det känns som att det kan bli intressant att gå tillbaka och jämföra lite längre fram till sommaren!

Snyggare ingångar genom Premack!

Zacks stora passion i lydnaden är att få springa till rutan. Jag brukar skämtsamt säga att han har koll på rutan redan när vi svänger in på parkeringen på brukshundsklubben. Överlag gillar han verkligen allt avståndsarbete och det är egentligen inte så konstigt med tanke på att han är en vallhund och vallhundar arbetar mycket på avstånd från sin förare. Det hade heller inte varit ett problem om det inte skapat svårigheter i de andra momenten som inte får lika högt värde.

Fria följet och zätat är de moment som vi har störst problem med och det handlar mycket om att Zack hellre jobbar på avstånd från mig. Värdeskillnaden i följsamhetsmomenten och avståndsarbetet har alltid varit en komponent som jag jobbat med i vår träning och generellt har det gått åt rätt håll, även om det ibland har känts väldigt motigt. Ett annat problem som dessa värdeskillnader skapar är att farten ut är mycket högre än farten tillbaka till mig. Hur mycket belöning jag än la på avsluten blev det inte riktigt bra tyckte jag. Men i höstas fick jag ett litet genombrott i vår träning som jag tänkte dela med mig av eftersom det var ett lite nytt sätt för mig att jobba.

Min träning tidigare hade gått ut på att belöna upp beteenden som är kopplade till närarbete hos mig. Genom mycket belöningar i fotposition tänkte jag stärka dragningen till att jobba hos mig. Trots att i princip alla belöningar serverades hos mig nådde jag inte riktigt fram till honom. Med Polka kunde jag rätt enkelt att styra hennes beteenden med hjälp av belöningsplaceringen men här fanns vad jag tror är en typisk rasskillnad. Labradoren jobbade för att få sina belöningar, border collien jobbar visserligen också för sina belöningar, men framför allt för att han tycker att (vissa av) uppgifterna är viktiga. Såklart att det inte går att generalisera så för alla individer inom raserna men när detta gick upp för mig för våra två individer började jag lägga om träningen med Zack.

Eftersom det var mer värdefullt för Zack att få göra de uppgifter som han tycker är viktiga än att få sin belöning försökte jag börja använda uppgifter som “belöning” istället. I apporteringarna började jag skicka ut honom direkt på konen igen när han kom in med apporten som en belöning för att han sprang på bra hela vägen in. I vittringen satte jag en stor kon bakom vittringspinnarna som han fick springa och runda efter att han kommit in med rätt pinne. Ibland tog jag apporten/pinnen innan han fick springa iväg igen men oftast skickade jag iväg honom direkt. Eftersom han hade ingång runt bakom mig så blev det en naturlig rörelse och det skapade en helt annan känsla i våra ingångar.

Det här sättet att träna kallas inom etologin Premacks princip och handlar enkelt uttryckt om att hunden genom att den utför ett lågvärdigt beteende får tillgång till ett högvärdigt beteende och på så sätt överförs lite av värdet från det högvärdiga beteendet. När Zack gör en ingång till sidan (lågt värde) får han springa iväg bort från mig (högt värde) igen. Detta har haft en otroligt stor inverkan på våra ingångar som jag aldrig lyckats med genom vanliga belöningar. Våra ingångar har blivit roligare för Zack eftersom de leder till avståndsarbete – det bästa Zack vet. Dessutom tar momentet inte slut på samma ställe varje gång vilket minskar risken för ljud om man som jag har en hund som lätt går in i frustration.

Ett exempel på hur Zack får springa ut till konen direkt efter ingången.

Efter att jag börjat jobba så här har våra ingångar blivit mycket mer positiva för Zack. Samtidigt är det såklart en avvägning att inte varje ingång slutar med ett utspring igen men att chansen finns där har skapat en annan känsla hos honom. På lite samma sätt har jag jobbat en del med externbelöning i fria följet eftersom utlagd leksak är mer värd än en leksak hos mig. Det har inte riktigt gett samma tydliga resultat så där lägger jag mer av belöningarna hos mig. Jag har även testat att skicka iväg honom på konor direkt från fria följet men där upplever jag att han snabbt tappar position så det är jag också försiktig med.

Jag skulle vilja bli ännu bättre på att arbeta med Premacks princip i lydnadsträningen. På sätt och vis gör vi det hela tiden genom att vi laddar beteenden genom att de leder till belöningar, men jag tror även det finns mycket som går att träna på annat sätt genom att tänka på värdeskillnader i olika beteenden och hur dessa kan utnyttjas. Har du jobbat på liknande sätt med din hund? Dela gärna med dig av dina erfarenheter!

Hej bloggen! Hej championat och SM!

Mycket har hänt sen jag senast skrev i bloggen. Jag har helt enkelt inte haft inspiration att skriva på.. tja, över ett år. Så kan det visst bli och det har hunnit hända mycket under detta år. Polka tränar mest med husse nu för tiden och Zack har utvecklats fantastiskt under året. Zack har blivit en rolig tävlingshund och han har tagit förstapris på varje lydnadsstart. Vi tog championatet och kvalade till SM på vår tredje start i klass 3 på vår gamla hemmaplan Linköping i mars.

Nu väntar nya utmaningar och det känns väldigt spännande att se vad vi kommer kunna hitta på tillsammans. Zack är en känslig hund som kräver mycket av mig i träningen annars talar han bestämt om att allt inte är helt bra. På tävling däremot verkar han trivas fint och klarar ofta svårigheter som jag inte förväntat mig av honom. Självklart har vi flera svagare moment som vi behöver jobba med för att få stabila men framför allt ligger vår största utvecklingspotential i helhetsträning, samarbetet mellan momenten och miljö/störningsträning.

SE LCh Strömsfors Zakkie!

Nästa tävling för oss kommer att vara SM i Hallsberg 6-9 juni. Det ska bli väldigt spännande och jag har fortfarande inte riktigt smält att jag ska få vara en del av ett arrangemang som jag under flera år varit med på som publik.

Efter att ha läst Annas blogg om hennes planer kring förberedelser inför deras SM blev jag inspirerad att fundera och skriva ner lite egna tankar kring vår tid fram till SM. En del av vår träning kommer att bestå av fys-träning, framför allt styrketräning för att undvika skador och konditionsträning för att bygga uthållighet.

Vi kommer i lydnadsträningen jobba mycket med olika typer av störningar och nya miljöer. Jag har gjort ett störningsbingo med en massa störningar i olika moment som vi får se om vi hinner igenom… 😉 Vår stora utmaning på tävlingsplanen är att bibehålla samarbetet hela vägen, även mellan momenten där Zack ofta tycker att han klarar sig bra utan mig. Det kan ge problem med uppställningar vilket ofta påverkar våra moment negativt. Detta ska vi såklart jobba mycket med men det är även ett mer långsiktigt projekt.

Vår tredje del i planeringen (utöver fys- och helhet/störningsträning) ligger såklart på det mentala planet. Jag har lyssnat på flera intressanta poddar under senaste dagarna som jag varit hemma förkyld, bland annat “Monkey mindset” och “Olsson och Wiklund”. Båda poddarna handlar om mental träning och jag fick med mig mycket kloka tankar. Ett av avsnitten från Monkey Mindset handlade om Lars-Eric Uneståhls teori om vad som avgör hur våra tankar påverkar vår prestation. Lars-Eric menar på att det är fyra dimensioner i mental träning: självbild, målbild, attityd och känsla.

För att skapa en bra självbild behöver vi ha en konstruktiv och överlag positiv inre dialog. En bra målbild är meningsfull och tar oss i rätt riktning. Det behöver inte vara en stor tävling utan det kan även vara att uppnå en viss känsla. Rätt attityd handlar om hur vi tolkar verkligheten, t.ex. om vi tror fel i vår prestation beror på egna misstag eller om vi tillskriver felen till yttre faktorer. Rätt känsla är viktigt för att få flow, och rätt känsla är något vi kan skapa genom vårt kroppsspråk eller olika triggers i vår miljö.

En viktig del i vår mentala träning kan vara styrd av att skapa bra förutsättningar för dessa fyra dimensioner, samtidigt som vi inte kan vara helt beroende av att allt ska sitta till 100% för att vi ska funka på tävling. Sista avsnittet med Olsson och Wiklund handlade om att våga tänka långsiktigt, ett väldigt intressant och givande avsnitt. Bland annat berättar Johan Olsson om hur han en stor del av sitt legendariska 5 mils-lopp i längdskidor på VM 2013 tvivlar på sina val men hur han klarar att fokusera om och istället koncentrera sig på att bara åka skidor. Anledningen till att detta fastnade så starkt hos mig tror jag är för att jag är rätt säker på att jag kommer hamna i situationer inför och under SM som jag kommer tvivla på mina val och vår kapacitet. Min strategi för att hantera detta kommer vara att ha tydliga uppgifter och planer för hur jag ska agera istället för att lägga tid på att samtidigt utvärdera vår prestation. När inte ens stjärnor på högsta nivån undkommer tvivel tror jag även vi amatörer gör bäst i att förbereda oss för att hantera mentala sårbarheter istället för att försöka undvika dem.

Det känns som en rolig utmaning att förbereda oss för SM och dessutom har jag grymma träningsvänner och även ett SM-lag som känns så himla roligt att få vara en del av! Oavsett hur det går kommer vi ha lärt oss mycket och haft väldigt roligt på vägen!

Hejdå 2017!

Det blir ingen traditionell årsresumé men jag vill ändå spara lite tankar i bloggen om året som varit. Varje år bär med sig så många värdefulla upplevelser och det känns roligt att kunna summera lite av det som hänt utan att bli för långrandig. En kollega på jobbet har tidigare tipsat mig om att utvärdera händelser i form av tre frågor: Vad hände? Vad kände jag? Vad lärde jag mig? Jag tycker det är ett rätt trevligt format för att få med sig det viktigaste delarna. Så här kommer lite kortfattade tankar om året som varit!

Vad hände under 2017?

Polka och jag fick en sponsor som hjälpte oss med fysträning. Zack blev sjuk och gick på medicin större delen av året. Polka startade några elitsök med ok resultat under våren. Zack blev mer engagerad i träningen. Vi var på några lydnadskurser, bland annat för Diana och Lillemor och vi hade även några trevliga kurstillfällen tillsammans med onsdagsgänget för Ditte. Jag började planera träningen med bullet journal (bujo)! Vi skaffade oss ett träningsgäng som är fantastiskt!! Zack gjorde höftledsröntgen med bra resultat. Vi var på några himla trevliga resor med husvagnen, bland annat på SM och på lydnadsläger i Väla. Polka och jag övergav brukset och satsade istället på lydnad på heltid! Polka debuterade klass 3 och Zack debuterade startklass med bra resultat. Polka fick en anspänning i ett knä i december med vila som följd. Zack blev kortisonfri (och så himla mycket gladare!). Vi avslutade året med traditionsenlig sökträning och trevligt nyårsfirande!

Vad kände jag?

Året har verkligen besått av upp och nedgång!  Zacks sjukdom har legat som en våt filt över året men jag har fått mycket stöttning från olika håll så det har ändå varit ok. Det svåraste har varit att inte ha någon specifik diagnos och därmed inte veta hur framtiden ser ut och om vi har hanterat situationen rätt med balansen av motion och medicin. Det verkar gå år rätt håll så vi kan inte ha varit helt fel ute!

Jag är väldigt nöjd med mitt val att satsa helhjärtat på lydnaden med Polka. Även om vi kör uppletande och sök ibland så ligger huvuddelen av träningen på lydnaden vilket gör att vi får tid att faktiskt träna på alla delar som är svaga. Polka och jag har hittat varandra mycket mer i träningen och hon har faktiskt känts rätt stabil i momenten! Vi har blivit tryggare som ekipage och det är något som jag vill fortsätta utveckla nästa år.

Zack debuterade startklass och kanske blev det lite extra laddat för mig med tanke på alla motgångar under året. Det var därför väldigt roligt att han gick så fantastiskt fint och vann med 193 p. Zack har utvecklats mycket i träningen under året men jag har upplevt honom som väldigt ojämn. Ibland klarar han mycket mer än jag förväntar mig medan andra gånger har jag svårt att få kontakt med honom. Under nästa år ska vi jobba på att ha en högre lägsta-nivå och jag ska bli bättre på att lägga upp träningen så vi får balans mellan energi och koncentration!

Vad lärde jag?

Att hantera och acceptera att saker inte blir som jag tänkt mig! Jag har lärt mig mycket om hur jag ska träna Polka och hur hon funkar i inlärningen. Jag har hittat knappar i träningen med Zack och vet hur jag vill utveckla vår träning närmsta tiden. Jag har lärt mig värdet av träningsvänner med liknande tänk och mer om hur jag ska navigera mellan olika träningsmetoder för att hitta det som passar mig och mina hundar.  Valet att börja med bullet journaling ledde till ett insteg i bujo-världen vilket har lärt mig massor om planering och att sätta mål.

Faktum är att trots en del motgångar har det varit ett ganska bra år! Med hjälp av lärdomarna får 2017 tror jag att 2018 kommer att bli ännu bättre!

Inte än

I mitt jobb har jag förmånen att träffa många intressanta människor. Jag tycker det är himla roligt att prata med människor som verkligen brinner för sitt område, oavsett vad det är. En sådan individ träffade jag för ett litet tag sedan och han delade med sig av en erfarenhet från försvaret som jag (och mina hundträningsvänner) tyckte var väldigt intressant.

För ett par årtionden sen hade stridspilotutbildningen ett väldigt tufft utbildningssystem. De valde väldigt noga vilka som fick påbörja utbildningen med många gedigna tester. Men även när de var inne på utbildningen var det ingen som gick säker. Varje månad rankades alla eleverna och de två som rankades sämst åkte ut! Detta skapade en konkurrenssituation mellan eleverna och stämningen på utbildningen var inte den bästa. Alla var rädda för att göra misstag och således bli utkastad från utbildningen. Efter ett tag insåg försvaret att detta inte skapade en god lärandemiljö och eleverna vågade inte utmana sig själva av rädsla för att göra fel.

Ett nytt system skapades där alla elever som antogs förutsattes genomgå hela utbildningen. Samtidigt fortsatte lärarna att ranka studenterna, men eleverna fick inte ta del av rankingen och den användes aldrig för att sortera ut elever. Efter en kull av elever genomgått hela utbildningen studerade lärarna rankinglistorna för varje månad och hittade ett överraskande resultat – alla elever hade någon gång rankats bland de två sämsta! Under de (jag tror det var tre) år som utbildningen pågick varierade elevernas resultat av olika anledningar så mycket att även de bästa hade kunnat sorteras ut i det gamla systemet. Att misslyckas är alltså en del av lärprocessen och i ett hållbart (utbildnings)system det måste finnas acceptans för detta!

Varför är detta så intressant? Jag tror att vi har en tendens att låsa oss och tänka att duktiga elever/hundar/forskare/tränare inte misslyckas, speciellt när det kommer till våra egna prestationer. Det är lätt att sanningsenligt stötta en vän som misslyckats men när det kommer till en själv kan det vara svårt att acceptera att jag egentligen inte är ett dugg sämre än innan, bara en erfarenhet rikare.

Carol Dweck nämner en intressant sak i ett TED-talk som jag tyckte kopplade fint till detta. En högskola Dweck besökte underkände inte sina studenter, istället fick de betyget “Not yet” – inte än. Det ger en mycket trevligare känsla och säger något om framtida möjligheter till att lyckas. Prestationer är en lärprocess, menar hon på, och genom att se till hur mycket engagemang som investeras istället för resultat behöver misslyckanden inte bli ett stort personligt nederlag. Att fokusera på processen framåt istället för resultatet just nu menar Dweck skapar mer uthållighet och i förlängningen bättre prestation. Jag tror det tänket är något vi kan ha med oss i hundträningen och i vårt tävlande. Även om inte alla prestationer går som planerat kan vi berömma oss själva för att vi verkligen vågar och försöker och då även acceptera att vi kanske inte riktigt är på den nivå vi skulle vilja vara – inte än! Men kanske snart! 🙂

Är känslan en bra måttstock?

Under oktober månad har jag tävlat tre gånger, det är mer än hela resten av året…! Polka har startat två gånger i klass 3 och Zack har tävlat startklass en gång. Efter dessa tre starter har jag funderat mycket på det här med känslan under och efter tävlingar och när, och om, känslan verkligen är en bra måttstock?

Inför debuten med Polka i klass 3 hade jag en genomtänkt plan för hur jag skulle hjälpa henne genom hela programmet och vilka mina uppgifter var. Jag hade även tänkt ut hur jag skulle tänka i de “tomrum” som uppstår i väntan i vittringsapporteringen och vid lämnande inför inkallning och fjärr. När jag går ifrån henne räknar jag stegen för att inte tänka för mycket och riskera att göra något annorlunda än på träning och i väntan på utläggningen i vittringsapporteringen skulle jag fokusera på allt som gått bra under tävlingen. Räkna steg klarade jag men i vittringsapporteringen började jag fundera på att lägga ner lydnaden med Polka eftersom hon blir så himla påverkad i tävlingssituationen. Det var verkligen inte det jag hade planerat att tänka på! Som väl var kom jag på mig själv och lyckades tänka om och vi fick en bra avslutning med en fin fjärr som belönades med 8,5 p.

Min känsla genom programmet var verkligen inte bra men när jag ser filmen från tävlingen ser jag en hund som har rätt kul på plan! Vid några tillfällen blir hon lite osäker, men det händer framför allt mellan momenten och inte i.  Vi har absolut mycket att träna på i momenten men känslan jag hade på plan stämde verkligen inte med hur det ser ut på film. Vi fick ihop 249 poäng vilket jag är väldigt nöjd med, det är faktiskt inte långt från ett förstapris! Det såg stabilt ut och poängen blev rätt bra men känslan var kass – var min känsla då fel? Helgen efter tävlade vi igen men drog nu på oss en retlig nolla på rutan (en tass på rutbandet), samma strul i runda-momentet som förra tävlingen och lite andra småfel som kostade mycket poäng. Ändå kändes denna runda mycket bättre! Ni som har tävlat mycket känner säkert igen er i att poäng och känsla inte alltid hänger ihop.

Frågan är då vad det är som avgör när en tävling “känns bra” mot när det inte alls flyter på? Jag tänker, inspirerade av den kognitiva beteendeterapin, att vi människor har olika typer av “triggers”. En trigger är en faktor/omständighet som utlöser vissa känslor eller tankar hos oss i olika situationer. Detta är en automatisk reaktion som vi ibland märker själva men i vissa fall sker det rätt omedvetet. Jag fick t.ex. ett tag stresspåslag så fort jag tog fram vittringspinnarna eftersom det momentet strulade för oss. Då blev själva vittringspinnarna en trigger för en liten obehaglig känsla. Det var rätt uppenbart för mig när och varför det hände och allt eftersom träningen gick bättre försvann oron. I tävlingssituationen tror jag det finns en antal triggers som kan skapa en otrygg känsla. Vissa av dessa triggers var jag medveten om redan innan tävlingen medan andra smyger sig på undermedvetet. Jag vet till exempel att om Polka inte hänger med mig riktigt i transporterna utan fokuserar på annat skapar det en tråkig känsla som ofta hänger med i momentet efter. Andra saker som jag funderat mig fram till i efterhand är att det stör mig massor om fria följet inte flyter på medan tugg på apporten inte är särskilt laddat. Jag tror det kan vara nyttigt att fundera över vilka triggers som vi har med oss på tävling och vara förberedd på att hantera dem på något sätt.

Efter att ha lyssnat lite på några duktiga idrottare fick jag lite andra perspektiv på det där med känslan och vilken roll den får spela. Helena Jansson, orienterare på hög nivå, berättar i en intervju om hur hennes känsla att hon hamnade efter i en tävling (vilket inte stämde) fick henne att öka farten vilket ledde till sämre beslut under tävlingens gång. Efter att ha jobbat mycket med att försöka ändra känslan i prestationssituationer ändrade hon strategi och valde att enbart jobba med sina beteenden. Tankarna och känslorna fick komma och gå men oavsett vilket var hennes viktigaste jobb hela tiden att hålla sig till den förutbestämda planen. Känslorna betydde egentligen ingenting och genom denna strategi kunde hon prestera i princip lika bra oavsett hur det kändes för dagen.

Kanske kan det vara ett perspektiv att bära med sig när det inte känns bra. Att känslan faktiskt varken behöver vara sann eller spela någon roll. Så länge det finns uppgifter och en plan att hålla sig till kan känslan kvitta? Det låter kanske lite tråkigt att lära sig strunta i känslor men ibland kan det nog vara rätt vettigt. Under min och Polkas första start sa jag fel kommandon i inkallningen och jag tror det berodde på att jag hade tankarna på hur vi skötte oss och jag tappade fokus på mina uppgifter. Hade jag helt kunnat släppa min tanke på att det inte kändes bra kanske jag hade kunnat hjälpa henne bättre genom tävlingen. Detta klarade jag mycket bättre andra tävlingen trots att allt inte klaffade där heller.

Det är såklart alltid viktigt att känna in sin hund och hellre bryta en tävling än att utsätta den för alltför svåra situationer så i den aspekten är känslan viktig. De gånger känslan är bra och prestationen är bra (gentemot de egna satta målen såklart) finns det såklart heller ingen anledning att strunta i känslan! När jag startade Zack i startklass klaffade både prestation och känsla och det är fantastiskt roligt! Men i andra situationer när känslan blir negativ för prestationen kan det nog vara nyttigt att fundera ett varv till hur vi ska förhålla oss till denna subjektiva uppfattning om situationen vi befinner oss i. Det kan kanske även hjälpa för föraren som inte alls blir taggad på tävling att inte hänga upp sig på att tävling “ska” kännas på ett viss sätt och istället bara fokusera på sina uppgifter. Nu tror jag inte att jag någonsin kommer bli så lugn i tävlingssituationer att jag inte får något stresspåslag men det kan kanske ibland kännas trösterikt att tänka att känslan inte behöver spela så stor roll de gånger den inte är hjälpsam!

 

Målbild!

Senaste månaderna har jag haft förmånen att träna med, och för, flera fantastiskt duktiga hundtränare. En fråga som ofta återkommer mellan träningskompisar eller instruktör och kursdeltagare är: hur vill du att momentet ska se ut? Det kanske kan tyckas vara en enkel fråga i lydnaden med tanke på att det finns ett regelverk som beskriver momenten men i verkligheten blir det allt annat än uppenbart. Vi har olika saker som vi tycker är roligt att nörda in på, hundarna är duktiga på vissa delar medan vi har nöjt oss med andra delar. Med mina två hundar har jag väldigt olika målbilder!

Polka har fått lära mig det mesta inom lydnaden och alla fel som jag har gjort i träningen som nybörjare har jag antingen fått träna om eller acceptera. Jag har lagt väldigt många timmar på att träna om vårt fria följ och även om det är långt ifrån felfritt idag är det väldigt mycket bättre än för några år sedan. Numera har jag en rätt klar bild på hur jag vill att hon ska gå, vilken energinivå hon bör ha och hur långt i sidled som är okej att hon går. Med Zack har jag nog också en ganska klar målbild framför mig men jag har inte lärt mig helt hur det ska kännas när han går perfekt och vad som inte är acceptabelt. Eftersom vi haft mycket strul med pip och oengagemang i momentet belönar jag just nu lite fler beteenden än vad som ryms inom målbilden. Jag vill egentligen inte att han vinklar in huvudet framför mig i fotgåendet men jag släpper igenom en liten invinkling för att skapa många lyckade repetitioner. Vår svårighet här handlar mer om att jag måste ha tålamod och inte gå för snabbt framåt! Detta kommer vara ett moment som kommer ta lång tid att få stabilitet i men jag tror att vi kan få ett relativt fint fotgående om jag låter det ta sin tid….

Rutan är ett moment som jag och Polka haft svårt för under hela vår träningstid. Jag har valt att acceptera att hon inte springer i full fart och att stoppet inte är supersnabbt så länge hon springer rakt och tar mitt kommando direkt. Jag tror det kommer vara tillräcklig fart och stopp för många domare eftersom hon ändå alltid springer på i hyfsat tempo. Med Zack ser målbilden rätt annorlunda ut…! Han älskar rutan och tycker det är häftigt att stanna snabbt! Med honom vill jag ha full fart både ut till framåtskicket och sen till rutan. Stoppen ska vara riktigt snabba och med bra stadga. Vi har såklart inte fått ihop alla delarna till en helhet än men jag har redan sett några utföranden av delarna som ligger helt inom min målbild för momentet för honom.

Jag tror det är väldigt nyttigt att tänka igenom vilken nivå man väljer att lägga momentet på. När jag sänkte ambitionsnivån och la ner tanken om låsta baktassar på Polka i fjärrdirigeringen och istället bara fokuserade på att balansera upp dragningen till mig blev momentet så mycket bättre! Nu får hon flytta baktassarna så länge hon tänker bakåt i rörelsen vilket gav en bättre förståelse och känsla i momentet överlag. Med Polka har jag accepterat en hel del avsteg från den målbild jag egentligen skulle vilja ha och anledningen till det är att jag någon gång vill ut och tävla! Skulle jag träna om allt skulle vi aldrig ta oss ut på tävlingsplan… Jag tror att det faktum att jag vet mer om vilka målbilder jag har för de olika momenten är en komponent i att jag numera ofta upplever att vi har bra träningspass. Från att ha haft känslan av att det finns oändligt mycket att jobba på känner jag mig mer ofta nöjd med det vi har gjort på träningarna. Sen är det ibland lite jobbigt att förklara hur nöjd jag är över vår träning när jag tränar med riktigt duktiga hundtränare som har målbilder som kan ge bra poäng på SM. Men det handlar till slut om att jag har insett att jag inte har tålamod nog att till exempel träna in bättre lägganden i inkallningen eftersom jag vet att det kommer ta enormt med tid för Polka som dels har svårt för det och dels har fått använda sig av fel teknik under flera år. Istället är min målbild en hund som påbörjar rörelsen direkt vid kommandot och utför rörelsen med god vilja.

Med Zack har jag kanske något motsatt problem. Han har överlag lätt för de flesta rörelserna som ingår i momenten (utom fotgåendet) och här vill jag inte slarva alltför mycket redan nu. Jag behöver vara noga och tänka på att hela tiden ge honom rätt förutsättningar för att kunna utföra momenten så bästa sätt och inte gå för fort fram! Under ställande och läggande under gång måste han ha mycket med energi i sig för att göra bra skiften vilket betyder att jag behöver peppa honom eller leka igång honom innan jag tränar de momenten. I dagsläget innebär detta att jag sällan ska göra skiften under gång i kedjor eftersom han då inte har tillräckligt med energi i sig. Eftersom vi har en lång bit kvar med vårt fotgående finns det heller ingen mening med att stressa med andra delar. Tyvärr är inte tålamod min starkaste egenskap men det vore roligt om Zacks utföranden blir lite bättre än målbilderna jag har satt för Polka och då måste det få ta sin tid. Det är tur att det är så himla roligt att träna hund!!!

Hundträning med bullet journal

Sen i mars har jag planerat med hjälp av en bullet journal – ett system som du själv bygger upp i en tom anteckningsbok med punkter istället för linjer. Bullet journaling är ett fenomen som blivit riktigt stort just nu och sociala medier svämmar över med bilder på mer eller mindre artistiska uppslag från folks anteckningsböcker. Jag är helt såld på det här konceptet och ska förklara hur jag just nu använder det i hundträningen.

Bullet journal är ett analogt koncept för planering som alltså sker i en anteckningsbok med punkter. Tanken är att du själv kan konstruera ditt system som passar just för dig. Det ursprungliga konceptet är ett väldigt enkelt och tydligt system för att få saker gjorda och kunna planera sin tid. Detta system har sedan urartat i rena konstverk och en hysteri kring vilka pennor som passar i vilka böcker för att inte tala om dekortejpen som kallas washitejp som säljs i över 35 000 varianter på Ebay. Även i Sverige har bullet journaling (eller bujo som vi invigda kallar det) blivit ganska stort. Det finns flera svenska bujogrupper på Facebook vilket även inkluderar en trevlig bujogrupp för hundträning.

Bujo handlar numera inte bara om att planera sin tid utan gränserna för vad du kan göra i din anteckningsbok sätts enbart av fantasin. Att logga sina vanor (så kallade trackers), planera för en bättre framtid och oändliga variationer av olika listor läggs in i bujon. Själv använder jag min bujo (eller ska jag vara ärlig så är det väl snarare bujos i plural…) framför allt till planering och utvärdering både privat och i jobbet men jag har även upptäckt att det är himla trevligt och smidigt att ha all information och tankar om hundarna samlade på ett och samma ställe. I detta inlägg kommer jag koncentrera mig på själva planeringen av träningen och eventuellt visar jag alla andra delar som jag använder min bujo till i ett annat inlägg. För hundträningen handlar det framför allt om att logga träningspass, utvärdering av träning och planera för träning som är de viktigaste delarna.

Jag har efter en del experimenterande hittat ett sätt att skriva om våra träningspass som passar för mig. En av de viktigaste grunderna i bujo är just att hitta ditt eget system som passar för dina behov så därför har mina uppslag varierat väldigt mycket. De uppslag jag använder just nu är:

  • halvårsöversikt (för att se inplanerade kurser, tävlingar m.m.)
  • månadsöversikt (fokusområden och översiktlig planering)
  • veckoplan (fokusområden och planering av veckans träning)
  • träningslogg

Jag testade att ha mål för månaden men det blev så trist när jag av en anledning eller annan inte kunde uppnå målen så nu har jag istället fokusområden som jag ska jobba lite extra med denna månaden eller veckan. Det ger en bättre känsla och mindre press. Utöver detta har jag även en logg för vår träning av vissa moment som kanske inte är de roligaste men som kräver många upprepningar för att verkligen sitta i skarpt läge. En sådan sak är träning på att hålla föremål stilla i munnen utan att tugga som Polka kommer få träna mycket på ett tag framöver. Det är inte jätterolig träning men den behöver göras ofta för att få resultat och för mig blir det en liten extra morot att få fylla i en ruta att jag faktiskt träna detta som planerat.

 

På min träningslogg vill jag ha med datum, plats och vad jag planerade att träna med mina hundar. Antingen tar jag en bild med mobilen eller skriver ner momenten på en lapp och tar med mig ut till träningen. I efterhand vill jag skriva ner ungefär hur det gick och markerar några punkter som känns lite extra viktiga att tänka på framåt. Har jag lust kanske jag dekorerar sidan lite eller så får den vara som den är. Det här är en lagom nivå för mig och det är riktigt roligt att skriva ner anteckningar efter varje pass. Istället för att känna att planering och utvärdering är en börda har det nu blivit riktigt kul och motiverande. Det har hänt att jag helt tappat lusten för att gå ut och träna men motivationen att uppfylla planen i bujon har övervunnit tröttheten! Mottot är just nu: “more is more!” när det gäller planering. 🙂

Tar det inte mer tid än det ger kan en utomstående fråga sig efter att ha  sett massa konstnärliga uppslag på nätet. Det beror säkert på hur du väljer att se på saken! Det går snabbare att köpa sylt än att koka egen men egenlagad sylt ger något lite extra och för mig är det lite samma sak med bujon. Det är inte bara en kalender eller anteckningsbok, det är ett typ av hantverk som både ger struktur och trevligt tidsfördriv.  Dessutom är det ju SÅ HIMLA ROLIGT att få pyssla med tejp, färger och olika typer av pennor!!! Själv är jag inte särskilt konstnärligt lagd och min handstil lämnar en del att önska men som en sidoeffekt har jag faktiskt blivit lite motiverad att träna på dessa saker bara för att det faktiskt är roligt!

För nördiga bujo-människor så är dessa mina favoriter:

  • Nuuna!! (snyggaste boken med tjocka och vita sidor men en del jobbig ghosting)
  • Staedtler triplus fineliner
  • Tombow brushpen (även om den ger en del ghosting)
  • Pigma micron (0,8 och 0,2 är det jag använder mest)
  • Pigma micron brush
  • Pilot frixion clicker 0,5 mm (för att jag jämt skriver fel)