Förnuft och känsla

Jag har blivit lite frustrerad i vår lydnadsträning och tycker att det inte går framåt. Rutan generaliseras aldrig och lägganden på avstånd blir inte bättre. Vanligtvis har jag märkt att ungefär samtidigt som jag börjar ge upp och tvivla på att jag använder rätt metod så kommer framstegen. Jag har helt enkelt för höga krav på vad vi ska åstadkomma tidsmässigt i vår träning. Jag känner att jag inte har kontroll över vilka framsteg vi gör och vet inte om det sista lilla som är kvar på olika moment kommer ta en vecka eller ett halvår att lösa. Det är frustrerande och gör att träningen blir sämre. Jag försöker att inte visa något för Polka men det är klart att träningarna blir mindre roliga när min inspiration försvinner när läggandena inte funkar på 4 meters håll idag igen. Eller, hon lägger ju sig men det går inte så fort som jag vill och mina kriterier är lite oklara. Tanken var att bara belöna snabba lägganden men samtidigt får jag ju inte ut avståndet då. I en fas måste jag kanske tillåta långsamma lägganden för att för ut avståndet och gradvis höja kraven. Eller tillåter jag bara skräpbeteenden då? Och rutan, hur fasen ska jag få henne att förstå konernas betydelse? Det känns som att varje träningspass börjar om nästan från början. Vi tränar rutan i princip varje dag men hon känns fortfarande osäker på vad som förväntas av henne. 

Jag har varit bortskämd med Sookie som är extremt snabblärd. Fattade hon inte åtminstone första steget i en rörelse på ett träningspass så använde jag fel metod. Polka är annorlunda och behöver tid. Det är verkligen inte en tydlig progression utan det känns lite som att det funkar lite under väldigt lång tid och sen helt plötslig är problemen borta. Hon är svår för mig på det sättet, det kräver mycket tålamod av mig som förare. Det är en av mina svagheter som förare, att jag förväntar mig snabba resultat. Jag kanske läser henne för dåligt och inte ser de små tecknen för att polletten sakta trillar ned. Sen är jag inte alltid så himla smart heller, det underlättar sannerligen inte! Jag har t.ex. klagat lite på att hennes lägganden i fotposition inte funkar så bra fram tills jag kommer på att jag inte har jobbat med dem på ett strukturerat sätt. Att jobba med lägganden framifrån löser ju inte det problemet – istället måste jag börja variera min position inte bara i avstånd utan även i sidled. Det kan även leda till att det blir mer tydligt för henne vad jag är ute efter VARJE gång jag säger mitt ligg-kommando, oavsett var jag befinner mig. 

Problemet är att känslorna kommer i vägen för det rationella tänkandet. Istället för att fundera på hur vi har tränat för att hamna där vi är idag fokuserar jag på det som inte funkar och hur det aldrig kommer att lösa sig. I mitt arbete försöker jag jobba med att hitta en nyfikenhet när jag stöter på problem. “Oj, att det här konceptet var så svårt att använda i detta kapitel – undrar vad det beror på?” Istället för: Skit också, jag är så himla dålig som inte fixar detta heller…” Jag vill inte gå in i debatt om det är jag som är dålig eller inte, istället vill jag använda mig av de egenskaper som jag har som är bra, t.ex. min nyfikenhet. Det vore bra att kunna tänka så även i hundträningen. “Hmm.. vad intressant att hon har så svårt att generalisera rutan. Vilken metod kan jag använda lite annorlunda för att göra det tydligare för henne?” Jag tror jag hade en liten sån insikt idag med läggandena, att försöka se dem som intressanta istället för som misslyckanden. Visst önskar jag en gång tävla elit-klasser men vi är än på stadiet att vi lär känna varandra och lär mig bli en bättre hundtränare. Jag tror att Polka har förutsättningarna för att klara ett elitprogram i lydnaden och i brukset så därför vore det kul om vi kunde ta oss dit. Men det är dumt att planera för det nu eller känna att varje dag är en förlorad dag om inte alla elitmomenten redan sitter. Istället ska jag fokusera på mina metoder och tänka över hur jag kan använda dem lite annorlunda för att komma framåt och ha glädjen kvar i träningen. Jag tycker jag har hittat bra övningar problemet är nog att de inte räcker hela vägen. De behöver ändras lite för att få Polka trygg så att hon vet vad hon ska göra. 

Det är dags att tänka om kring de övningar vi har tragglat med. Hur kan jag använda dem lite annorlunda för att göra det ytterligare lite tydligare för Polka? Det blir en uppgift för morgondagen! 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *