Träningsdagbokens förbannelse

Jag är en skrivande människa. Vissa föredrar att prata eller att tänka genom saker men jag skriver. Det har jag alltid gjort och det är kanske ingen slump att jag hamnade i ett jobb som bygger mycket på att skriva. När var barn skrev jag något som kan liknas vid dikter, de var i alla fall på rim, men det har jag tack och lov slutat med.

Numera skriver jag om forskning och hundträning. Att skriva är för mig ett sätt att processa, att älta och att lösa. Jag tänker med ord och när de kommer på ett papper får de ny mening. Jag gör dessutom stor skillnad på att skriva på dator och att skriva för hand. På datorn skriver jag mer frikostigt medan jag känner mig mycket mer fåordig för hand. Det går nog att jämföra med att använda en digitalkamera eller en vanlig gammaldags kamera. Det kostar mer att skriva för hand vilket också gör det mer betydelsefullt. Att svamla för hand tar emot på något sätt.

En pepplapp jag skrev inför min disputation. Att ha det nedskrivet gjorde det mer verkligt för mig!

När det kommer till hundträning blir det här lite svårt. Under tre års tid har jag bloggat enbart för min egen sinnesfrid och inte brytt mig om vem som kan tänkas läsa eller om någon annan förstår. Det har varit bra på det sättet att jag har skrivit rätt mycket om kanske egentligen ganska lite. Ord kommer och jag mår bättre efteråt. Ibland har det varit ett viktigt sätt att skriva med riktiga ord (och inte bara tänka) för att acceptera omständigheter och tvingas hitta vägar framåt. Andra gånger har det varit viktigt för att hitta struktur där ingen fanns. Numera har jag valt en annan väg. Det känns kul att dela med mig mer av mina tankar men samtidigt skapar det nya problem.

Jag hade en plan. Som jag ganska ofta har. Det är däremot ganska sällan som jag håller planen vilket är rätt frustrerande. Planen var att både Polka och Zack skulle få var sin fysisk träningsdagbok med stora sidor att fylla i för varje dag. Mycket plats att älta och planera! Nu visar det sig att jag inte skriver på det sättet. Det blir korta anteckningar och jag är ändå lite frustrerad över avsaknaden av struktur och “utrymme” för eftertanke. Jag kan, teoretiskt sätt, fortsätta tänka på bloggen. Det blir inte lika städat och min vision om bloggen funkar inte riktigt så. Alternativet att skriva hundträningsdokument i word gör lite ont. Word = jobb. Så nu står jag här, med var sin träningsdagbok med 400 sidor var till varje hund och känner mig inträngd i ett hörn. Trängd av riktiga pappersblad och en hand som inte längre gillar att skriva.

Det finns ytterligare alternativ, som att skriva blogginlägg men att lösenordsskydda dem. Jag saknar friheten att svamla, att älta utan ramar och konsekvenstänk (inte för att jag gjorde det egentligen förut men möjligheten fanns!!). Kanske gör jag så och då vet ni varför. Eller så hittar jag helt andra vägar. Vi får se, men jag saknar att svamla! Tips mottages tacksamt!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *