Dirigeringsapportering – ett långtidsprojekt!

Ibland känner jag att vi tränar och tränar men tragglar mycket med samma saker, fast kanske på lite olika sätt. Dirigeringsapporteringen är ett sådant moment som jag har haft svårt att lära Polka av flera olika anledningar. Jag tror att det går framåt i det stora hela men det svajar vilt på vägen dit…

Vår första svårighet bestod i att inte springa till apporterna utan att först stanna vid konen. Det tragglade vi länge innan vi kunde gå vidare och jag får ofta gå tillbaka och påminna om konen fortfarande. För en apporteringsglad labrador är det klart att apporterna lockar mycket mer än en tråkig kon! Vi har jobbat med att jag visar platsen innan jag skickar men även med target och belöningar bakom konen. Nu tycker jag äntligen hon har börjat få förståelse för den delen. Jag har även haft svårt att lära henne skilja på rutskick och dirigeringsapporteringen även om hon inte blev inlärd med konskick till rutan. I somras började momentet se ganska bra ut och hon hade fina bågar ut till apporterna. I juni tappade hon en apport på tassen i full fart vilket hon tyckte gjorde rätt rejält ont men det blev ingen skada. Jag tror hon var mer lättpåverkad då i somras eftersom hon var skendräktig för efter det fick vi in massor av osäkerhet i momentet. Idag släpper Polka fortfarande inga apporter i farten utan kommer alltid in och lämnar dem eller saktar in och släpper försiktigt. Jag upplever att momentet är mer känsligt än våra andra moment för när vi jobbat bort det mesta av de första osäkerheterna får vi ofta in nya… Från att ha varit duktig på att aktivt välja bort mitten-apporten har hon på senaste träningarna ett fåtal gånger testat att välja den varpå jag har stoppat henne. Trots att jag belönade stoppen så tycker jag nu att hon inte har samma dragning till apporterna. Ibland har det känts som att hon aktivt valt bort apporterna och försökt leta efter alternativa uppgifter.

Det känns lite trist att ett moment som var så roligt blev så svårt för oss. Även om jag inte aktivt tänker på osäkerheterna i momentet misstänker jag att jag inte tränar det lika lättsamt som övriga moment. Jag försöker ofta läsa av henne och förklarar alltid problemen med osäkerhet, när det ibland kanske bara är att hon saknar erfarenheten att lösa vissa saker. Visst finns händelsen kvar hos henne men det finns ingen nytta i att jag hakar upp mig på det. Det var ren otur att hon slog sig så illa att det fortfarande påverkar henne men för mig är det verkligen på tiden att jag går vidare. Så, planen är nu:

1- Matte ska inte tänka mer på orsaken till osäkerheten i momentet utan acceptera var vi är idag och inte analysera detta momentet annorlunda (om ni hör mig svamla om skendräktigheter och osäkerheter får ni väldigt gärna påpeka att jag ska sluta tänka på det sättet 😉 )

2 – Gå tillbaka till grundövningar med väl synliga apporter, till en början utan mitten och därefter hjälpa henne att välja rätt genom att gå och lyfta rätt apport.

Förhoppningsvis kommer det gå ganska snabbt att få tillbaka suget på apporterna. Hon är en apporteringglad hund och om jag tränar det lätt och rätt tror jag att vi löser även denna svårighet!

2 Comments on “Dirigeringsapportering – ett långtidsprojekt!

  1. Om du vill kan vi titta på vad som händer om du tar lite andra saker att apportera, tex bollar, dummies osv. Ses imorgon så får vi se om du vill jobba med just detta. Vill inte höra något om skendräktighet då! 😉 hähä!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *