Resiliens

Jag gillar ordet resiliens, eller recilience som det heter på engelska. Resiliens står för förmågan att motstå störningar eller att återhämta sig och det har blivit ett populärt begrepp inom miljövetenskap liksom i psykologi och idrottspsykologi. Jag har haft anledning att fundera lite kring detta på senaste tiden eftersom Polkas träning inte har fungerat så som jag hoppats på.

Vi har haft ett rejält bakslag i ett av våra svåraste moment i brukset, tungapporteringen. Ovanpå detta så har vi haft en del missar i skogsarbetet på senaste träningarna vilket har lagt en tråkig känsla över brukset överlag. Så när vi hade ett pass i lördags där varken den långa inkallningen, framåtsändandet eller tungapporteringen funkade så bra började jag på allvar överväga att ge upp brukset. Det är en tanke som funnits med mig ett tag och jag har tänkt mer kring det på senaste tid. Anledningarna till detta är tre:

  1. Jag tycker att tävlingslydnaden är lite roligare.
  2. Vi har tragglat med samma moment sen vi tog över Polka och jag börjar bli rätt trött på dem. En av de första saker jag fick lära Polka var framåtsändandet och sen har vi kämpat med dessa högre/elit-moment i 3,5 år.
  3. Det går inte så bra just nu.

När jag jobbade som studievägledare på universitetet några år träffade jag många studenter som funderade över sitt val av utbildning. Eftersom jag var studievägledare för en högstatus-utbildning var det många som under utbildningens gång kom på att de valt utbildning snarare på grund av vad andra tyckte var eftersträvansvärt än vad de själva egentligen ville göra i sitt yrkesliv. En av de första saker som jag försökte få reda på när jag träffade dessa studenter var anledningen bakom att de börjat tvivla på sin utbildning just nu. Ofta hängde tvivlet ihop med min tredje anledning – det var helt enkelt när det blev motigt som saker ställdes på sin spets. Med detta  i åtanke försökte jag guida studenterna att antingen hitta tillbaka till den drivkraft som fick dem att välja sin utbildning eller se vilka andra alternativ som kunde vara aktuella. Precis som det inte ska ses som ett misslyckande att byta utbildning (du är många erfarenheter rikare!) tänker jag att det inte är ett misslyckande att byta sitt fokus i hundsportsvärlden.

Ändå har jag svårt för att ge upp något som jag lagt så mycket tid på och det finns självklart mycket i brukset som är himla roligt. Motgångar (i rimlig mängd) bör inte vara en anledning att sluta med något som är givande och det är då resiliens kommer med i bilden. Idrottpsykologin har visat att resiliens är en viktig egenskap hos framgångsrika idrottare och att det dessutom är en dynamisk process där påfrestningar spelar en viktig roll för att nå framgång. Viss forskning har visat att framgångsrika olympiska medaljörer anser att de faktiskt inte hade nått sina framgångar om de inte ställts inför svåra motgångar (så som allvarliga skador, separationer eller dödsfall inom familjen) under sin karriär (Fletcher & Sarkar 2012).  Med andra ord är motgångar ett nödvändigt ont för att värka fram utveckling och det som spelar roll för om vi lyckas handlar om hur vi väljer att hantera motgången snarare än hur mycket motgång vi möter. Resiliens skapas genom att välja att uppskatta utmaningar (“challenge appraisal”) och se det som en möjlighet att bli ännu bättre. Den litteratur jag läst menar på att idrottare med låg resiliens gräver ner sig i orättvisor och fokuserar på saker utanför deras kontroll medan idrottare med hög resiliens funderar: vad kan jag göra annorlunda för att lyckas? Problemen ska hanteras och inte undvikas och på detta sätt återtas kontrollen över situationen!

Det kan tyckas låta enkelt men det kan vara mycket svårt, speciellt när det känns som att alla andra är mycket bättre hundtränare än en själv just då. Många framgångsrika idrottare har stort självförtroende men forskningen har intressant nog även visat på att idrottare som i perioder lider av låg självkänsla även då klarar att prestera minst lika bra. Detta tros bero på att de då litar på att andra istället för sig själva: de litar på sina lagkompisar, träningskompisar eller tränare. Likaså har det visat sig att ett socialt stöd är viktigt för att skapa resiliens. Att ha människor i sin närhet som har förtroende för idrottares förmåga och respekterar denne har en positiv påverkan på förmågan att hantera motgång.

Som väl är har jag bra människor runt mig vilket hjälper mycket och istället för att fokusera på det som jag inte kan ändra just nu (Polkas rädsla för tungapporten) försöker jag istället se det som att jag gör ett aktivt val att fortsätta med brukset ett tag för att se hur vi kan hantera problemet. Bara genom att öppna upp för möjligheten att välja att sluta med brukset kom ny motivation eftersom det kändes som jag återtog kontrollen. Det är inte säkert att vi kommer ha en fungerade tungapport till första tävlingen men vi ska testa lite nya idéer och det känns i alla fall mer hoppfullt! Bland annat har Daniel (efter tips från duktiga Heléne Lindström) fått ta över tungapporteringen ett litet tag eftersom de inte har några gamla mönster och spända känslor inblandade i momentet vilket nog gör det lite mindre stressande för Polka.

3 Comments on “Resiliens

  1. Intressant och välskrivet som vanligt. Jag brukar säga att den som når längst i slutänden är den som lär sig hantera motgångar bäst. Och det i sin tur handlar mycket om hur vi förhåller oss till svackor och bakslag, förmåga att tänka kreativt då energinivån och motivationen dalar men också kunna fatta beslut som grundar sig på självkännedom och magkänsla. Jag är helt övertygad om att du besitter samtliga dessa egenskaper, du kloka kvinna. 🙂

    • Tack snälla du! 🙂 Det är lite extra roligt att du tar upp just självkännedom (eller snarare förmåga att kunna reflektera över ens egna tankar och värderingar) för det var ett av de förslag som forskarna menade på att idrottare ofta behöver utbildas i.

      • Aha, där ser man. 🙂
        Ja självkännedom är inte något lätt kapitel. Det tar tid att lära känna sig själv, och dessutom ändrar man sig ju (tack och lov!) under livets gång.

        Förnuft och känsla går inte alltid hand i hand – ibland t o m helt olika vägar – men om man har lite is i magen så tycker jag man efter ett tag ser vilken väg som är bäst. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *