Är känslan en bra måttstock?

Under oktober månad har jag tävlat tre gånger, det är mer än hela resten av året…! Polka har startat två gånger i klass 3 och Zack har tävlat startklass en gång. Efter dessa tre starter har jag funderat mycket på det här med känslan under och efter tävlingar och när, och om, känslan verkligen är en bra måttstock?

Inför debuten med Polka i klass 3 hade jag en genomtänkt plan för hur jag skulle hjälpa henne genom hela programmet och vilka mina uppgifter var. Jag hade även tänkt ut hur jag skulle tänka i de “tomrum” som uppstår i väntan i vittringsapporteringen och vid lämnande inför inkallning och fjärr. När jag går ifrån henne räknar jag stegen för att inte tänka för mycket och riskera att göra något annorlunda än på träning och i väntan på utläggningen i vittringsapporteringen skulle jag fokusera på allt som gått bra under tävlingen. Räkna steg klarade jag men i vittringsapporteringen började jag fundera på att lägga ner lydnaden med Polka eftersom hon blir så himla påverkad i tävlingssituationen. Det var verkligen inte det jag hade planerat att tänka på! Som väl var kom jag på mig själv och lyckades tänka om och vi fick en bra avslutning med en fin fjärr som belönades med 8,5 p.

Min känsla genom programmet var verkligen inte bra men när jag ser filmen från tävlingen ser jag en hund som har rätt kul på plan! Vid några tillfällen blir hon lite osäker, men det händer framför allt mellan momenten och inte i.  Vi har absolut mycket att träna på i momenten men känslan jag hade på plan stämde verkligen inte med hur det ser ut på film. Vi fick ihop 249 poäng vilket jag är väldigt nöjd med, det är faktiskt inte långt från ett förstapris! Det såg stabilt ut och poängen blev rätt bra men känslan var kass – var min känsla då fel? Helgen efter tävlade vi igen men drog nu på oss en retlig nolla på rutan (en tass på rutbandet), samma strul i runda-momentet som förra tävlingen och lite andra småfel som kostade mycket poäng. Ändå kändes denna runda mycket bättre! Ni som har tävlat mycket känner säkert igen er i att poäng och känsla inte alltid hänger ihop.

Frågan är då vad det är som avgör när en tävling “känns bra” mot när det inte alls flyter på? Jag tänker, inspirerade av den kognitiva beteendeterapin, att vi människor har olika typer av “triggers”. En trigger är en faktor/omständighet som utlöser vissa känslor eller tankar hos oss i olika situationer. Detta är en automatisk reaktion som vi ibland märker själva men i vissa fall sker det rätt omedvetet. Jag fick t.ex. ett tag stresspåslag så fort jag tog fram vittringspinnarna eftersom det momentet strulade för oss. Då blev själva vittringspinnarna en trigger för en liten obehaglig känsla. Det var rätt uppenbart för mig när och varför det hände och allt eftersom träningen gick bättre försvann oron. I tävlingssituationen tror jag det finns en antal triggers som kan skapa en otrygg känsla. Vissa av dessa triggers var jag medveten om redan innan tävlingen medan andra smyger sig på undermedvetet. Jag vet till exempel att om Polka inte hänger med mig riktigt i transporterna utan fokuserar på annat skapar det en tråkig känsla som ofta hänger med i momentet efter. Andra saker som jag funderat mig fram till i efterhand är att det stör mig massor om fria följet inte flyter på medan tugg på apporten inte är särskilt laddat. Jag tror det kan vara nyttigt att fundera över vilka triggers som vi har med oss på tävling och vara förberedd på att hantera dem på något sätt.

Efter att ha lyssnat lite på några duktiga idrottare fick jag lite andra perspektiv på det där med känslan och vilken roll den får spela. Helena Jansson, orienterare på hög nivå, berättar i en intervju om hur hennes känsla att hon hamnade efter i en tävling (vilket inte stämde) fick henne att öka farten vilket ledde till sämre beslut under tävlingens gång. Efter att ha jobbat mycket med att försöka ändra känslan i prestationssituationer ändrade hon strategi och valde att enbart jobba med sina beteenden. Tankarna och känslorna fick komma och gå men oavsett vilket var hennes viktigaste jobb hela tiden att hålla sig till den förutbestämda planen. Känslorna betydde egentligen ingenting och genom denna strategi kunde hon prestera i princip lika bra oavsett hur det kändes för dagen.

Kanske kan det vara ett perspektiv att bära med sig när det inte känns bra. Att känslan faktiskt varken behöver vara sann eller spela någon roll. Så länge det finns uppgifter och en plan att hålla sig till kan känslan kvitta? Det låter kanske lite tråkigt att lära sig strunta i känslor men ibland kan det nog vara rätt vettigt. Under min och Polkas första start sa jag fel kommandon i inkallningen och jag tror det berodde på att jag hade tankarna på hur vi skötte oss och jag tappade fokus på mina uppgifter. Hade jag helt kunnat släppa min tanke på att det inte kändes bra kanske jag hade kunnat hjälpa henne bättre genom tävlingen. Detta klarade jag mycket bättre andra tävlingen trots att allt inte klaffade där heller.

Det är såklart alltid viktigt att känna in sin hund och hellre bryta en tävling än att utsätta den för alltför svåra situationer så i den aspekten är känslan viktig. De gånger känslan är bra och prestationen är bra (gentemot de egna satta målen såklart) finns det såklart heller ingen anledning att strunta i känslan! När jag startade Zack i startklass klaffade både prestation och känsla och det är fantastiskt roligt! Men i andra situationer när känslan blir negativ för prestationen kan det nog vara nyttigt att fundera ett varv till hur vi ska förhålla oss till denna subjektiva uppfattning om situationen vi befinner oss i. Det kan kanske även hjälpa för föraren som inte alls blir taggad på tävling att inte hänga upp sig på att tävling “ska” kännas på ett viss sätt och istället bara fokusera på sina uppgifter. Nu tror jag inte att jag någonsin kommer bli så lugn i tävlingssituationer att jag inte får något stresspåslag men det kan kanske ibland kännas trösterikt att tänka att känslan inte behöver spela så stor roll de gånger den inte är hjälpsam!

 

One Comment on “Är känslan en bra måttstock?

  1. Jag gillar verkligen din blogg och det du skriver. 🙂

    Så lätt att hamna i att man analyserar för mycket och för tidigt och inte upplever stunden så som den är just då. Samtidigt så vill man ju vara beredd på att åtgärda (bryta) om man själv eller hunden hamnar i en känsla där man absolut inte vill vara precis som du skriver. Svår balansgång för mig stundtals.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *