Inte än

I mitt jobb har jag förmånen att träffa många intressanta människor. Jag tycker det är himla roligt att prata med människor som verkligen brinner för sitt område, oavsett vad det är. En sådan individ träffade jag för ett litet tag sedan och han delade med sig av en erfarenhet från försvaret som jag (och mina hundträningsvänner) tyckte var väldigt intressant.

För ett par årtionden sen hade stridspilotutbildningen ett väldigt tufft utbildningssystem. De valde väldigt noga vilka som fick påbörja utbildningen med många gedigna tester. Men även när de var inne på utbildningen var det ingen som gick säker. Varje månad rankades alla eleverna och de två som rankades sämst åkte ut! Detta skapade en konkurrenssituation mellan eleverna och stämningen på utbildningen var inte den bästa. Alla var rädda för att göra misstag och således bli utkastad från utbildningen. Efter ett tag insåg försvaret att detta inte skapade en god lärandemiljö och eleverna vågade inte utmana sig själva av rädsla för att göra fel.

Ett nytt system skapades där alla elever som antogs förutsattes genomgå hela utbildningen. Samtidigt fortsatte lärarna att ranka studenterna, men eleverna fick inte ta del av rankingen och den användes aldrig för att sortera ut elever. Efter en kull av elever genomgått hela utbildningen studerade lärarna rankinglistorna för varje månad och hittade ett överraskande resultat – alla elever hade någon gång rankats bland de två sämsta! Under de (jag tror det var tre) år som utbildningen pågick varierade elevernas resultat av olika anledningar så mycket att även de bästa hade kunnat sorteras ut i det gamla systemet. Att misslyckas är alltså en del av lärprocessen och i ett hållbart (utbildnings)system det måste finnas acceptans för detta!

Varför är detta så intressant? Jag tror att vi har en tendens att låsa oss och tänka att duktiga elever/hundar/forskare/tränare inte misslyckas, speciellt när det kommer till våra egna prestationer. Det är lätt att sanningsenligt stötta en vän som misslyckats men när det kommer till en själv kan det vara svårt att acceptera att jag egentligen inte är ett dugg sämre än innan, bara en erfarenhet rikare.

Carol Dweck nämner en intressant sak i ett TED-talk som jag tyckte kopplade fint till detta. En högskola Dweck besökte underkände inte sina studenter, istället fick de betyget “Not yet” – inte än. Det ger en mycket trevligare känsla och säger något om framtida möjligheter till att lyckas. Prestationer är en lärprocess, menar hon på, och genom att se till hur mycket engagemang som investeras istället för resultat behöver misslyckanden inte bli ett stort personligt nederlag. Att fokusera på processen framåt istället för resultatet just nu menar Dweck skapar mer uthållighet och i förlängningen bättre prestation. Jag tror det tänket är något vi kan ha med oss i hundträningen och i vårt tävlande. Även om inte alla prestationer går som planerat kan vi berömma oss själva för att vi verkligen vågar och försöker och då även acceptera att vi kanske inte riktigt är på den nivå vi skulle vilja vara – inte än! Men kanske snart! 🙂

3 Comments on “Inte än

  1. Låter klokt, att våga utmana sig själv att bli bättre.
    Tack för spännande och tänkvärda bloggar Maria!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *