Om felfri inlärning och felsignaler

Inom klicker-världen finns så mycket vi kan lära oss om inlärning, etologi och forskning om djurens beteenden. Ett intressant ämne som är väldigt aktuellt handlar om felfri inlärning som träningsmetod. Tanken är att hunden aldrig behöver fundera på vad som är fel utan allt fokus ligger på att göra rätt, och det är vårt ansvar som förare att se till att hunden klarar de uppgifter som vi ger dem.

Felsignal, No Reward Marker (NRM), används för att markera för hunden att beteendet den just nu utför inte kommer att leda till belöning. Som exempel, hunden springer åt fel åt fel håll mot en apport och vi vill markera med ett kommando (app-app/fy/oj eller vad vi nu använder) för hunden att det beteendet inte kommer ge belöning eller inte är önskvärt. En felsignal kan vara en korrigering med obehag (sk. aversiva metoder) eller en neutral signal som är tänkt att signalera att hunden utför fel beteende. Omvänt lockande är en typ av felsignal där vi signalerar med en stängd hand att beteendet inte är önskvärt och med en öppen hand att hunden ska fortsätta med det beteende den just nu utför. Det finns flera risker med felsignaler och det kan vara nyttigt att tänka över hur vi egentligen använder dem och vad hunden faktiskt förstår. Vet vi egentligen att hunden förstår VAD den gjorde fel eller reagerar den bara på förarens sinnesstämning? Vilken funktion har egentligen felsignalen?

Att träna med felsignaler som är kopplade till aversiva metoder har flera risker som beskrivs väl i detta rätt långa blogginlägg om aversiva metoder skrivet av etologen Karolina Westlund. Men även felsignaler som inte är knutna till aversiver kan skapa problem, exempelvis att de blir otydliga för hunden om de inte är väl inlärda. Hundar kan som bekant inte vårt språk utan vi måste träna den att förstå alla kommandon vi ger, vilket även inkluderar felsignaler. Detta är väldigt viktigt då hunden har svårt att generalisera över situationer vilket betyder att det lätt blir otydligt när “oj” kan betyda lägg dig inte i ett sittande men precis lika gärna betyder att den springer långsamt till konen. Jag tror det är svårt för hunden att förstå konceptet “fel” som generell princip och egentligen gör hunden bara det den får förstärkning för – antingen via oss, via miljön eller andra beteenden som har högt värde för hunden. Så på sätt och vis kan inte hundar göra “fel” – de utför bara det beteende de tycker att de tjänar mest på. Den generella felsignalen (t.ex. oj) innehåller heller ingen information om vad hunden ska göra istället vilket lämnar hunden i ett tomrum. Om vi väljer att använda felkommandon bör vi tänka vilken funktion vi vill att signalen ska fylla och att faktiskt lära in signalen så att även felsignalen blir meningsfull för hunden. Jag tror det finns flera sätt att åstadkomma förståelse för felsignalen, bland annat genom att lära in olika felsignaler för olika beteenden. Om hunden springer till rutan och vi ger ett oj för att den springer för sakta är det svårt för hunden att veta om den sprang fel, sprang för fort eller hade svansen år fel håll. Jag tänker att felsignalerna behöver inte vara ett ord, utan sprang hunden fel kan vi hjälpa den att visa punkten istället och förstärka hunden med rösten när den kommer till rätt plats. Ett annat alternativ är att vi lär in ett annat beteende som hindrar hunden från att utföra felbeteendet. Om hunden springer fel till rutan kan vi lägga in ett stanna för att kunna lägga upp en ny plan för beteendet. I fotgåendet kan vi lära in ett uppmärksamhetskommando om hunden tittar bort. På detta sätt kan felsignalen bli tydligt för hunden. Men frågan är om att använda mycket fel och felsignaler faktiskt är den mest effektiva inlärningsmetoden?

Forskning om fel i inlärning hos andra djur tyder på att den mest effektiva inlärningen sker när djuret lär sig göra rätt och där felbeteende minimeras. En mycket talande studie gjordes på duvor där duvorna fick lära sig att picka på en lampa när den lyste rött varpå de fick belöning. Lampan lyste ibland grön men pickandet gav då ingen belöning. Duvorna delades in i grupper där den gröna lampan introducerades på olika sätt. Den grupp som lärde sig snabbast, hade minst stresspåslag och gjorde minst fel (i snitt 25 felbeteenden) var den grupp som introducerades tidigt till ett svagt grönt ljus som lyste kort i början men blev starkare och längre efterhand. Det går nog att jämföra med att introducera lite störning i träningen som är så enkel att hunden i princip alltid klarar störningen. Den grupp av duvor som hade sämst utfall och mest frustration var den grupp där den gröna lampan introducerades när den röda lampan var befäst så duvan fick använda “trial and error” för att förstå vad som gav belöning. Denna grupp gjorde mellan 2000-5000 felbeteenden. Detta resultat har sedan testats och bekräftats i flera studier med olika djurslag och verkar vara en rätt etablerad kunskap inom (den internationella) klicker-världen. Läs mer i denna artikel Susan G. Friedman.

Felbeteenden kommer att hända, oavsett hur noga vi lägger upp träningen. Skillnaden kan däremot vara att vi lägger upp träningen för att minimera felen och istället lägger fokus på att hela tiden lära hunden göra rätt. När det väl blir fel ska vi ha en plan för hur hunden snabbt kan göra rätt igen, antingen med samma beteende eller ett annat beteende. Jag har inte själv tränat helt utan felsignaler utan jag använder inlärda signaler för ge hunden en ny uppgift som inte går att utföra samtidigt som felbeteendet. På Jinsy har vi t.ex. ett kommando som betyder titta på mig som han inte kan utföra samtidigt som han har huvudet långt ner i vedkorgen. Eftersom kommandot är väl inlärt sen tidigare blir det ingen förstärkning kopplat till just huvudet i vedkorgen och jag kan oftast enkelt sysselsätta honom med något annat istället. Däremot vill jag bli bättre på att träna med mindre fel i tävlingslydnaden och verkligen fundera över vilken information som ryms mina felsignaler. Det vore verkligen intressant att gå mot att ta bort dem helt men jag känner mig väldigt osäker på hur den träningen skulle se ut eftersom det ligger rätt långt ifrån hur de flesta tränar tävlingslydnad idag. Men visst är det spännande att fundera över nya sätt att tänka kring hur vi kan utveckla vår träning och inlärning?

Är du lika nördigt intresserad som jag av djurens beteende och inlärning kan jag varmt rekommendera att gå kurs hos Karolina Westlund som är etolog och ger de absolut bästa onlinekurser jag gått. Mina övriga inspirationskällor för detta inlägg kommer bland annat från den utmärkta podden “Drinking from the toilet” och ett avsnitt med Eva Bertilsson och Emelie Vegh som gäster. Carpe Momentum, Eva och Emelies eget företag, har även de haft diskussioner på samma ämne.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *