Lydnads-SM!

I helgen har vi varit åskådare på rally- och lydnads-SM som gick i Jönköping. Det var en trevligt arrangemang och det var roligt att få se så många duktiga ekipage! Vi åkte hem med både nya funderingar och massor med inspiration i bagaget. Det var roligt att se en del av rallyn men det är framför allt lydnaden som fångar mitt intresse.

Tävlingarna flöt på riktigt bra och funktionärerna var alla tydliga och trevliga. Upplägget var inte det svåraste jag sett på ett lydnads-SM delvis beroende på att publiken satt en bit ifrån och det var luftigt i ringarna. Momentordningen var samma från kvalet till finalen vilket jag tyckte kändes lite tråkigt men överlag var det en väldigt trevlig stämning hela helgen! Alla ekipage jag såg var väldigt trevliga med sina hundar och stöttade när det blev fel.  Nollorna kom framför allt på runda-momentet där många hundar inte sprang hela vägen till konen. Runda-momentet är nog ett moment som behöver mer träning än vad det ser ut som vid första anblick. Själv sliter jag med att få förståelse för att springa hela vägen med Polka så alla ekipage som fick problem med den delen har min fulla sympati…!

En annan svårighet som jag inte hade förväntat mig var funktionären som ställer sig precis framför ekipaget i uppställning inför framåtskicket i rutan. Många hundar blev lite störda av detta men ändå klarade de flesta denna utmaning utan större problem. Övertydliga funktionärer som visar med bägge armarna var startpunkten är och som står i spring-linjen är nog en bra sak som vi ska träna på! Bedömningen kändes helt rimlig och i de flesta fall kunde jag förstå avdragen. Det kändes fint att se att flera ekipage lyckades få tior på riktigt fina moment! Det är också lite extra roligt när det kommer ekipage med andra raser än border collie och visar upp härlig lydnad på SM. Staffen som tog sig till finalen och även där gjorde en fin runda blev lite av en publikfavorit! 🙂 En annan favorit var nog Madde och duktiga Seven som vann guld i år! Grattis till alla ekipage som gjorde fina rundor!

För vår del blev det mycket miljöträning av hundarna och trevligt umgänge med folk vi träffar mer eller mindre ofta. Zack tycker SM-miljön är rätt jobbig men i år hade han ändå mycket lättare för att hantera att det är hundar överallt. Polka är inne i sin skendräktighetsperiod och tyckte det var rätt skönt att få ligga och vila i tältet. Både vi och hundarna var allt för trötta för att träna något vidare i SM-miljön men vi gick trevliga promenader efteråt med Ditte istället. Igår vilade hundarna också men idag var vi iväg och tränade lydnad med massor med ny energi och inspiration! Lärdomen av dagens träning var verkligen att vi får det vi tränar på! Polka hade jag förra veckan övertränat på att välja den yttre apporten i dirigeringsapporteringen till höger (trodde jag) men det jag i verkligheten hade lärt henne var att alltid välja den högraste apporten – vilket inte var så bra när jag skickade henne mot den vänstra… 😛 Med Zack hade jag separat tränat mycket fart mot mig och ingångar men inte satt ihop dem vilket syntes då han blev lite osäker på vad han skulle göra när han kom 2-3 meter från mig. Nyttiga lärdomar som vi tar med oss!

Mindfulness och träningsfrustration

Jag blev inspirerad av Helénes inlägg om att vara som bäst när det går som sämst eftersom jag vet att jag har en utmaning framför mig i Polkas träning. Vis av erfarenhet blir Polka svårare att träna under hela sin skendräktighet med ökad osäkerhet och stress. Därför vill jag fundera ut lite strategier för hur jag ska bli så bra som möjligt när jag planerar och genomför hennes träning i sommar och jag ska försöka ta hjälp av mindfulness!

Polka är lite svår eftersom jag inte på förhand vet exakt vad hon kommer tycka är jobbigt denna gång. Vi har haft moment som gått sönder helt under skendräktigheten men kanske är jag lite bättre på att hantera henne numera eftersom senaste perioden inte innebar några stora katastrofer. Generellt sett ska jag använda mer stora belöningar som är värda att jobba för och på så sätt skapa mer motivation att klara av även det som hon kan tycka känns svårt. Framför allt behöver jag vara än mer lyhörd för att uppfatta små signaler på osäkerheter som jag kan fånga upp innan de blir riktiga problem. Men problem brukar vi få ändå och jag tycker om att ha strategier för att hantera dem innan de kommer!

I motgångar är det lätt att känna frustration över uteblivna träningsframgångar men jag vill oftare kunna se det som en lärprocess och känna tacksamhet för varje träningspass vi får tillsammans. Den dagen hunden inte längre kan eller får träna kommer några misslyckade träningspass kännas så oerhört obetydliga. Jag har funderat på om ett träningsmantra skulle kunna hjälpa mig att bättre fokusera på rätt saker! För mig finns det en positiv historia från när jag fick min doktorandtjänst kopplat till ett lite fånigt citat som kommer från “Fem myror är fler än fyra elefanter” : Här är här där man är, där är där man inte är. Dessa ord för tankarna till värderingar som är viktiga för mig: att vara medvetet närvarande, att acceptera den situation som jag befinner mig i just nu (både i tid och rum) och att göra det bästa av den.

I mindfulness-övningar brukar ett vanligt (och viktigt) verktyg vara att helt neutralt kunna känna igen och uppmärksamma att vi känner vissa känslor. Genom att göra mig själv medveten om att jag känner frustration i träningen kan jag faktiskt börja jobba med känslan istället för att låta den styra mina handlingar. Efter detta vill jag istället fokusera på det som är viktigt för mig och skapa förutsättningar att göra konstruktiva val baserat på dessa värderingar. Att tänka på mitt mantra gör att jag kan fokusera om och acceptera dels min frustration men även de problem vi får i träningen. Acceptans hjälper mig alltså att släppa det som varit frustrerande och att tänka konstruktivt istället.

Genom att använda mindfulness i träning tror jag att jag kan bli en bättre hundtränare till Polka i svåra situationer. För att detta ska fungera behöver jag vara överens med mig själv om vissa värderingar. En av de viktigaste är inställningen: min hund gör alltid så gott hon kan. Om jag tror att det är sant behöver jag bara arbeta för att ge henne de bästa förutsättningarna för att klara sina uppgifter. Jag tror inte hundar försöker luras eller har baktankar med sina beteenden, troligtvis kan de inte övningen bra nog eller är inte tillräckligt motiverade att utföra den. Ibland kan jag tänka “men hon KAN ju det här egentligen” även om det uppenbarligen inte är så just då. En vittringsapportering som fungerat i flera månader kan helt plötsligt börja strula eller armbågarna som skött sig ett tag återgår till att inte vilja nudda marken i läggandena. Ett första steg när dessa svårigheter uppstår blir att uppmärksamma mig själv på att träningen just nu inte fungerar och att jag upplever det som frustrerande (detta steg kan vara rätt svårt att få till men när det väl funkar blir det en naturlig del i ens tankeprocess). Tanken är att neutralt konstatera att jag just nu känner en viss känsla utan att lägga värdering i det. Alla känslor är välkomna, det som spelar roll är hur jag agerar på dem eller vilka tankar jag tillåter dem att sätta igång. Här handlar det om att stoppa en tankeprocess som riskerar att spinna iväg till katastroftankar eller irritation. Detta görs mest effektivt genom att vi accepterar känslan och inte låter dem ta mer plats än den redan gjort.

Efter att jag gjort mig uppmärksam på situationen brukar jag försöka tänka – här är där vi är – just för att jobba på att acceptera att just nu, i just denna situation, kan inte Polka den övning som hon kunnat tidigare. Att jag tycker att hon borde kunna övningen förändrar ingenting, snarare bidrar det till mer frustration. Genom att ta till ett mantra som påminner mig om viktiga värderingar kan jag fokusera på det jag kan påverka framåt istället. Jag vill utan värdering konstatera hur situationen är, uppmärksamma vilka värderingar som är viktiga för mig och sen välja att agera därefter.

För mig har detta verktyg hjälp mig att hantera min egen frustration i träningen rätt bra – även om jag varit dålig på att använda det på senaste tid. Det beror nog dels på att träningen fungerat bra och dels på att jag varit lite lat på planeringssidan. Nu ska det bli ändring på det eftersom jag har antagit utmaningen att vara som bäst när vi har som sämst förutsättningar!

Träningstävling och kurs!

Zack har gått lite på halvfart i början av våren men nu är nu igång rätt bra!  I helgen var vi på en så himla härlig lydnadskurs och veckan innan testade vi en träningstävling som gick riktigt bra.

Om vi börjar med träningstävlingen förra veckan så var jag väldigt nöjd med honom! Han kändes bekväm i situationen och var fokuserad på sina uppgifter. Alla moment utförde han ungefär som på träning och det enda lite större misstaget var att han satte sig lite för tidigt på fjärren. Det i sig är inget konstigt, vi har tränat väldigt lite avslut på fjärren så jag var inte förvånad. Eftersom Polka ibland tycker tävlingssituationen är jobbig kändes skönt att få känslan av att Zack tyckte det var kul på tävlingsplanen. Det var väldigt bra att vi kunde belöna mellan momenten och på så sätt ge honom en väldigt fin första upplevelse av tävlingssituationen.

De där tasstrampen han gör när jag lämnar honom hade jag upptäckt precis innan tävling och det har vi redan tagit tag i. Att sen båda mina hundar just nu har lite tasstramp i olika moment har sääääkert inget med min träning att göra utan är en ren tillfällighet! 😛 Det är så himla lätt att slarva med lämnandet och få en osäkerhet eller rörelse där. Jag har fått lite tips från kursen i helgen med Ditte så jag tror vi kommer lösa det. Här kommer en övning från kursen där vi testade att jobba med mottryck – tanken är att jag trycker lätt på Zacks bog och då ska han hålla mot och på så sätt få högre värde i att sitta stilla.

Helgkursen var väldigt trevlig! Vi är ett gäng som har tränat ihop sen en unghundskurs hos Ditte i höstas och det är så roligt att få följa dessa härliga ekipage. På helgens kurs blev det väldigt tydligt att vi har följts åt i utvecklingen för nästan alla hade lite samma utmaningar. Detta gjorde att jag tror att alla fick ut än mer av kursen eftersom vi kunde lära oss massor av varandras träning. Vi planerar redan för en uppföljning! 🙂 Att hitta rätt människor som en trivs med är verkligen en så otroligt viktig del i hundträningen. Många av våra hundaktiviteter som vi åker på handlar numera lika mycket om det sociala umgänget som själva träningen (ibland till och med mer!).

Även om träningstävlingen gick bra så har jag sen dess upplevt Zack som mer splittrad. Jag misstänker att det kan ha att göra med att Polka har börjat löpa och även om han sköter sig bra med henne så märker jag att han påverkas. Han är väldigt pigg och glad så jag är inte orolig för hans hälsa men han är faktiskt 1,5 år och jag kan tänka mig att det är mycket som händer i huvud och kropp för honom just nu. Så vi tränar på lite försiktigt med fler vilodagar per veckan så får vi se hur det utvecklas.

Tävlingsutvärdering

Nu har Polka och jag gjort två starter i elitsök och det är dags att utvärdera hur det har gått och vad det betyder för fortsatta träningen. Jag har lite svårt att vara helt nöjd över tävlingarna men det finns bra bitar att plocka med sig och en hel del som vi behöver jobba mycket med för att få riktigt bra.

Första tävlingen var ett test för att se hur söket funkar i skarpt läge. Det resulterade i en nia i betyg och en insikt om att vi faktiskt har ett stabilt sök även om vissa detaljer brister. Ett stort slag där hon inte riktigt kom på inkallning är det som jag tyckte var mest värt att jobba vidare på bland kommentarerna från domarna. Söket från andra tävlingen var mindre lyckat… Söket gick då sist på dagen vilket kan ha gjort Polka lite tröttare. Första hörnet var skymt av en massa träd men Polka såg ut att gå rakt ut så jag förutsatte att hon hade sökt av hörnet. När vi kommer till 200 meters-skylten inser jag att vi troligtvis missat först figgen eftersom hon fått gå hela vägen hit utan figge. Bra jobbat av Polka att inte ha en minsta tendens till frustration efter att få gå så långt utan figge men vi hade svårt att få in något bra flyt. Vi fick äntligen en figge rakt ut runt 200 meter men jag skickade alltför tätt och Polka gick nog större och större slag vilket gjorde att tiden rann ut. Sista figgen hittade hon precis när tiden tagit slut och domarna lät oss göra ett påvis så hon fick ett trevligt avslut. Det var en svår ruta för oss med nästan ingen vind och väldigt mycket vatten som Polka nog tog mer än ett dopp i… Dessutom var hon nödig och bajsade i rutan! Skönt att alla fel kom i samma tävling i alla fall! 🙂

Så vad ska vi träna på i söket? Självklart kommer det numera ofta ligga figgar i hörnen i början av rutan! Inkallningar och fokus på lite kortare slag känns även det viktigt. Att sista söket kändes så dåligt tänker jag inte riktigt hänga upp mig på. Det känns som att vi tappade rytmen och där får jag ta på mig mycket av skulden som inte riktigt var rutinerad nog att klara ut situationen. När jag insåg att vi missat en figge tappade jag lite fokus och förändrade mitt sökmönster vilket nog gjorde det svårare för Polka. Söket är verkligen en sport där det krävs en del rutin för att lära sig hantera massa olika situationer: olika terräng, svåra svängar på stigen och att kunna kombinera sin hunds styrkor och svagheter med den aktuella rutan på bästa sätt. Nyttig lärdom för matte och Polka var lika glad som vanligt så det är ingen skada skedd.

Uppletandet har gått bra på båda tävlingarna. Första tävlingen var det lite svåra förutsättningar och vi hittade tre föremål trots att jag lyckades dirigera henne till ungefär rätt punkt två gånger utan att hon fick det i näsan. Ingen fick mer än tre föremål och då var min hund den minst rutinerade i startfältet. På andra tävlingen fick vi in fyra föremål och jag var väldigt nöjd med att Polka inte fastnade på djupet  utan la mycket tid på mittenpartiet. I fortsättningen ska vi jobba lite mer på inkallningen som inte var 100% och likaså fanns det lite tendenser till problem i avlämningarna som vi kan ta tag i.

Även platsliggningarna har gått utan problem! Lydnaden däremot… Vårt största problem är att Polka tycker tävlingssituationen är jobbig och moment som sitter okej faller isär helt på tävling. De moment hon tycker är roliga (hopp, stege, metallapport, skall och till viss del tungapport) funkar ungefär som på träning. Lite extra roligt att vi har lyckats vända tungapporteringen från ett skräckmoment till ett kul moment på så pass kort tid (även om det inte är tekniskt perfekt). Momenten som hon tycker är svåra (fritt följ, inkallning, framåtsändande och kryp) blir oftast mycket sämre än på träning. Vi har haft en del strul i alla dessa moment och även om vi kommit över mycket av det på träning håller det inte på tävling. På sista tävlingen kändes lydnaden ändå bättre än den första, mycket på grund av att jag peppade henne bättre och hade en mer genomtänkt uppvärmning.

Fria följet har varit helt ok på både tävlingarna men hon sätter sig inte i första halten vilket tyder på att hon verkligen gör skillnad på träning och tävling eftersom det aldrig händer på träning. Just fria följet tror jag vi behöver träningstävla massor. Där upplever jag att vi kan få till riktigt bra utföranden på träning men att det inte överförs till tävling. Inkallningen vet jag är jobbig för henne då hon ogillar att bli lämnad så långt ifrån mig. Här tror jag vi har mer jobb att göra på träning för att göra henne mer bekväm i alla situationer. Sen behöver vi mycket kommenderingsträning på inkallningen för det tror jag vi har slarvat med och stoppet uteblir vid första kommandot mycket på grund av det. Framåtsändandet behöver bli helt stabilt på träning, eller Polka behöver i alla fall känna massor av självförtroende i detta moment för att kunna utföra det bra på tävling. Det är ett moment som man ständigt behöver kalibrera då hunden behöver en balans mellan driv framåt och tillbaka till föraren och det är svårt att få stabilt över tid. Krypträningen ändrade jag mellan tävlingarna och gick från 0 till 5 på en vecka så jag tror vi är på rätt väg men vi har mycket träning kvar att göra.

Nu kommer vi troligtvis inte tävla mer bruks på ett tag eftersom Polka kommer löpa i maj. Efter första tävlingen var jag revansch-sugen men nu känner jag att det nog vore skönt att fokusera på tävlingslydnaden ett tag. Vi kan då också lägga lite tid på att bygga mer stabilitet i framåtsändandet och krypet samtidigt som inkallningen och fria följet nog kommer stärkas av tävlingslydnadsträningen. Även om resultaten inte blev vad jag hoppats på uppfyllde jag mitt mantra (jag ser fram mot en trevlig dag med min hund) båda gångerna! Brukset är fullt med trevliga människor och det har varit riktigt mysigt att åka dagen innan och bo i husvagn på tävlingsplatsen.

Snart dags för tävling!

Imorgon är det dags för säsongsdebut för mig och Polka. Vi ska tävla elitsök, vår tredje start i denna klass. När jag anmälde mig till tävlingen gjorde jag det mest för att det stod i kalendern att vi skulle tävla… Jag var inte alls sugen vilket nog berodde mycket på att träningen inte hade gått så bra. Tungapporteringen var en stor katastrof och skogsarbetet kändes svårt just då. Samtidigt visste jag att det kan vända och att min planering för våren var väl genomtänkt så det var bara till att blunda och anmäla!

Då vi hade det motigt ett tag i träningen bestämde jag mig för att inte oroa mig för tävlingen – känns det inte bra åker vi inte! Förra veckan vände vinden och mycket började funka igen, vi ligger fortfarande inte riktigt där i träningen som jag skulle vilja men det känns ändå helt okej. I början av veckan blev tävlingen mycket mer verklig och tävlingsnerverna gjorde sig påminda… Förra våren jobbade jag mycket med mina tävlingsnerver och då tyckte jag att det funkade ganska bra. Men hjärnan funkar precis som kroppens muskler i det att den behöver kontinuerlig träning och jag har slarvat med det senaste halvåret. Så nu när jag kände jag att jag verkligen inte ville åka och tävla hade jag lite svårt att vända de tankegångarna. Tankar som malde i hjärnan sa: Det är länge än vad jag tänkt mig till tävlingsplatsen, så jobbigt! Vi är inte riktigt klara med momenten, tänk om alla problem kommer fram! Tänk om vi inte klarar söket och måste åka hem efter 20 minuters tävlande? (och då är det ändå bättre än spåret där du kan åka ut efter en missad upptagsruta). Motståndet var påtagligt och det blev inte bättre när Zack blev dålig i magen (något han haft problem med förut) och även om det inte blev något större problem denna gång skapade en extra oro ovan på tävlingsnerverna. Fredagens terrorattentat la även det en sorglig stämning över vardagen men nu väljer jag istället att fokusera på det som jag har möjlighet att påverka själv.

Med utgångspunkt i att jag inte ville känna denna tråkiga motvilja till tävlingar plockade jag upp Jenny Wibäcks bok Starka tillsammans. Just nu känner jag att det ligger en störande känsla i bakgrunden i vardagen som påminner om att snart kommer något jobbigt att hända och den känslan är väldigt onödig. Bokens del som heter Att tävla på bästa tass passade perfekt för mig att läsa just nu. Det som jag kände väckte mest tankar var dels en övning om hur vi kan arbeta med att ändra de känslor vi har om tävling samt att fokusera på vad just denna tävling är till för (detta ska egentligen kopplas tillbaka till frågan om varför vi tränar hund överlag men det får bli ett annat inlägg).

Om vi börjar med sista delen så handlar det om att  att tydliggöra syftet med just denna tävling vilket ger ett svar på “varför utsätter jag mig för det här…” när det är dags att göra i ordning fikakorgen inför tävlingsdagen klockan halv 5 på morgonen.  För mig handlar morgondagens tävling om att testa av var vi står i träningen idag. Det är säsongspremiär och jag har egentligen inga större förväntningar på att prestera toppresultat. Vi är fortfarande nya i eliten och det är fortfarande rätt stort för mig att vi faktiskt tävlar i hösta klassen! Däremot är tävlingen viktig eftersom vi veckan efter ska på sökkurs och jag vill gärna ha med mig information från tävlingen om vad vi ska träna på under kursen. Kontentan blir att tävlingen är viktig för att ge information, det är värt att gå upp extremt tidigt och lägga en hel dag på att testa av vart vi står. Det känns lite skönt för mig att ha tänkt igenom och verkligen tydliggjort syftet för mig själv och att försöka att fokusera på det när oron tränger sig på.

Den andra delen som jag fastnade för handlar om hur vi tänker och känner inför tävling och hur vi kan jobba med att förändra det med tankens kraft. I boken finns en bra övning (sidan 47) som handlar om att fundera över vilka känslor vi upplever på tävling och vad vi istället skulle vilja känna samt hur vi skulle kunna öva oss i att få de känslorna oftare. Överlag har jag just nu inte så positiva känslor för tävlingen men jag tycker ändå det ska bli lite intressant att se hur momenten funkar på tävling. Jag känner mig nog mest av allt lite obekväm att åka så långt (vilket på något sätt gör att tävlingen känns mer viktig) och visa upp moment som kanske inte kommer gå så bra med tanke på att träningen har svajat en del. Jag skulle vilja vara än mer förväntansfull, laddad, glad och ha en mer lättsam inställning istället. I boken får vi frågan hur vi kan träna oss mentalt och praktiskt för att känna dessa eftersträvansvärda känslor oftare? Ett svar för mig är att tänka lite mer kring träningsupplägget inför tävling för att skapa en känsla av att vara mer förberedd. Det är lite sent nu men absolut något som jag kan jobba mer med inför nästa tävling. Ett annat, mer användbart svar i nuvarande situation handlar om att hitta en motkraft som hjälper mig att tänka på det som är viktigt för mig. Dels vill jag fokusera på syftet med tävlingen men även den upplevelse som jag vill ha just på tävlingen på söndag. Så när jag börjar tänka på hur jobbigt det är med tävlingen ska jag kontra med mitt mantra som jag jobbat med tidigare tävlingssäsonger: Jag ser fram mot en trevlig dag med min hund!

Slut-slaskat!

I söndags påbörjade jag ett inlägg som började så här: “Polkas träning stapplar en del just nu. Jag får till få pass där jag är riktigt nöjd överlag och alla problem vi ibland kan få verkar uppstå nästan varje pass.” Idag, några dagar senare, är läget ett helt annat! Nu har vi pass efter pass där jag faktiskt känner att vi håller på att bli stabila i många av momenten. En förklaring till detta ligger i att Polkas humör påverkades av hormonerna men riktigt så högt i energiläge och så busig brukar hon inte vara.  Samtidigt som Polka är så energisk kommer det ofta in stress och osäkerhet i träningen (och vardagen!) och jag tror det även utlöste sammanbrottet i tungapporteringen.

Jag har under tiden som träningen mest gått dåligt rannsakat mig själv och funderat fram och tillbaka varför jag inte får till bra pass. En del kan förklaras av Polkas sinnesstämning men ett annat problem är att jag slask-tränat lite mycket. Polkas träning har fått passa in i övriga livet senaste veckorna och det är inte alltid till hennes fördel, speciellt inte i de perioder som hon är som svårast att träna. Hon har t.ex. fått göra uppletande på platser där vi varit just när det blev tid till det och det har ibland inneburit att hon fått rutor som inbjudit till att ligga längst ut och jobba – något som vi redan har problem med att hon gör för mycket. Nu har hennes sinnesstämning nog vänt men i och med att jag redan funderat på att ta tag i problemet är det lika bra att fortsätta projektet! Dessutom blev jag lite irriterad på mig själv idag när jag insåg att jag stod och slasktränade Zack efter det att han tröttnat på just den övningen. På Zack är det extra viktigt att inte slaskträna eftersom hans engagemang sjunker snabbt efter ett antal repetitioner och vi får sämre utföranden vilket ger en sämre grund i träningen. Grunden för all träning för Zack ska innebära att han alltid är fullt engagerad och fokuserad på uppgiften. Polka har just detta mer naturligt så henne kan jag normalt sett slaskträna med färre dåliga konsekvenser, även om den träningen inte är särskilt meningsfull för oss annat än i aktiveringssyfte.

Men vad menar jag egentligen med slaskträning? För mig är det ogenomtänkt träning som ger sämre utföranden, träning där det inte fanns en plan B som räddade upp när det gick fel, för många repetitioner på samma övning eller träning där vi sliter på moment som  inte är tillräckligt befästa för den nivå vi tränar dem på. Jag blir aldrig helt nöjd efter träning där jag känner att jag tränat på detta sätt eftersom det inte är träning som tar oss framåt. Jag skulle inte säga att jag normalt sett slasktränar särskilt mycket men det finns en utvecklingspotential som jag vill ta tag i. Det är inget fel att i perioder enbart träna det som faller en in och jag menar inte att man alltid måste ha en avancerad plan men just nu känner jag att vill utvecklas och bli bättre på att varje pass ska ha en översiktlig tanke om vad jag är ute efter. Planen för att minska slaskträningen de närmsta veckorna ser ut så här:

För Polkas del fokuserar jag just nu på brukslydnadsmomenten eftersom vi snart ska tävla så där är det inte så svårt att välja moment. Jag ska innan träningen tänkt ut hur jag ska fokusera på de delar jag vill förstärka i de olika momenten samt inte glömma att träna övergångar och korta kedjor varje pass. Det här gör jag redan till stor del men jag ska bli bättre på att tänka ett varv till och även ha lite mer tankar kring hur jag gör om det blir fel. För Zacks del har jag redan olika kampanjmoment varje vecka vilket jag tycker funkar bra men med honom är det viktigaste att jag tänker igenom hur jag håller honom fullt engagerad och att inte göra för många repetitioner. Sluta på topp! – ska mantrat vara för Zacks träning framöver! Jag har en tendens att gå in så mycket i träningen att jag glömmer tid och rum vilket gör att jag ibland inte alltid inser att jag tränat lite för länge på ett visst moment. Ett alternativ som jag kanske ska testa är att sätta en klocka för att se till att sluta i tid men troligtvis räcker det med en medvetenhet om att sluta på topp!

Jag testar att kampanjar detta upplägg för mig själv ett tag så får vi se vart det leder!

Resiliens

Jag gillar ordet resiliens, eller recilience som det heter på engelska. Resiliens står för förmågan att motstå störningar eller att återhämta sig och det har blivit ett populärt begrepp inom miljövetenskap liksom i psykologi och idrottspsykologi. Jag har haft anledning att fundera lite kring detta på senaste tiden eftersom Polkas träning inte har fungerat så som jag hoppats på.

Vi har haft ett rejält bakslag i ett av våra svåraste moment i brukset, tungapporteringen. Ovanpå detta så har vi haft en del missar i skogsarbetet på senaste träningarna vilket har lagt en tråkig känsla över brukset överlag. Så när vi hade ett pass i lördags där varken den långa inkallningen, framåtsändandet eller tungapporteringen funkade så bra började jag på allvar överväga att ge upp brukset. Det är en tanke som funnits med mig ett tag och jag har tänkt mer kring det på senaste tid. Anledningarna till detta är tre:

  1. Jag tycker att tävlingslydnaden är lite roligare.
  2. Vi har tragglat med samma moment sen vi tog över Polka och jag börjar bli rätt trött på dem. En av de första saker jag fick lära Polka var framåtsändandet och sen har vi kämpat med dessa högre/elit-moment i 3,5 år.
  3. Det går inte så bra just nu.

När jag jobbade som studievägledare på universitetet några år träffade jag många studenter som funderade över sitt val av utbildning. Eftersom jag var studievägledare för en högstatus-utbildning var det många som under utbildningens gång kom på att de valt utbildning snarare på grund av vad andra tyckte var eftersträvansvärt än vad de själva egentligen ville göra i sitt yrkesliv. En av de första saker som jag försökte få reda på när jag träffade dessa studenter var anledningen bakom att de börjat tvivla på sin utbildning just nu. Ofta hängde tvivlet ihop med min tredje anledning – det var helt enkelt när det blev motigt som saker ställdes på sin spets. Med detta  i åtanke försökte jag guida studenterna att antingen hitta tillbaka till den drivkraft som fick dem att välja sin utbildning eller se vilka andra alternativ som kunde vara aktuella. Precis som det inte ska ses som ett misslyckande att byta utbildning (du är många erfarenheter rikare!) tänker jag att det inte är ett misslyckande att byta sitt fokus i hundsportsvärlden.

Ändå har jag svårt för att ge upp något som jag lagt så mycket tid på och det finns självklart mycket i brukset som är himla roligt. Motgångar (i rimlig mängd) bör inte vara en anledning att sluta med något som är givande och det är då resiliens kommer med i bilden. Idrottpsykologin har visat att resiliens är en viktig egenskap hos framgångsrika idrottare och att det dessutom är en dynamisk process där påfrestningar spelar en viktig roll för att nå framgång. Viss forskning har visat att framgångsrika olympiska medaljörer anser att de faktiskt inte hade nått sina framgångar om de inte ställts inför svåra motgångar (så som allvarliga skador, separationer eller dödsfall inom familjen) under sin karriär (Fletcher & Sarkar 2012).  Med andra ord är motgångar ett nödvändigt ont för att värka fram utveckling och det som spelar roll för om vi lyckas handlar om hur vi väljer att hantera motgången snarare än hur mycket motgång vi möter. Resiliens skapas genom att välja att uppskatta utmaningar (“challenge appraisal”) och se det som en möjlighet att bli ännu bättre. Den litteratur jag läst menar på att idrottare med låg resiliens gräver ner sig i orättvisor och fokuserar på saker utanför deras kontroll medan idrottare med hög resiliens funderar: vad kan jag göra annorlunda för att lyckas? Problemen ska hanteras och inte undvikas och på detta sätt återtas kontrollen över situationen!

Det kan tyckas låta enkelt men det kan vara mycket svårt, speciellt när det känns som att alla andra är mycket bättre hundtränare än en själv just då. Många framgångsrika idrottare har stort självförtroende men forskningen har intressant nog även visat på att idrottare som i perioder lider av låg självkänsla även då klarar att prestera minst lika bra. Detta tros bero på att de då litar på att andra istället för sig själva: de litar på sina lagkompisar, träningskompisar eller tränare. Likaså har det visat sig att ett socialt stöd är viktigt för att skapa resiliens. Att ha människor i sin närhet som har förtroende för idrottares förmåga och respekterar denne har en positiv påverkan på förmågan att hantera motgång.

Som väl är har jag bra människor runt mig vilket hjälper mycket och istället för att fokusera på det som jag inte kan ändra just nu (Polkas rädsla för tungapporten) försöker jag istället se det som att jag gör ett aktivt val att fortsätta med brukset ett tag för att se hur vi kan hantera problemet. Bara genom att öppna upp för möjligheten att välja att sluta med brukset kom ny motivation eftersom det kändes som jag återtog kontrollen. Det är inte säkert att vi kommer ha en fungerade tungapport till första tävlingen men vi ska testa lite nya idéer och det känns i alla fall mer hoppfullt! Bland annat har Daniel (efter tips från duktiga Heléne Lindström) fått ta över tungapporteringen ett litet tag eftersom de inte har några gamla mönster och spända känslor inblandade i momentet vilket nog gör det lite mindre stressande för Polka.

Rallylydnadskurs!

Igår kväll var vi på sista tillfället av den rallylydnadskurs vi har gått under senaste veckorna. Det har varit en kurs ordnad av Therese på Dogsense och vi har fått många nya erfarenheter och bra tips med oss i bagaget!

Tanken var att Zack skulle gå kursen för att få testa på rallylydnaden och för att få träna runt nya hundar och Sookie gick kursen med husse. Tyvärr fick Zack problem med magen lagom till första tillfället och har därför missat hela kursen förutom sista tillfället. Polka har agerat som stand-in och har fått lära sig nya saker som inte varit helt enkelt för henne. Att gå runt matte på sätt som hon aldrig gjort i lydnaden var inte helt lätt för labradoren att ta in.

Det har varit en rolig och givande kurs där vi har har fått träna på olika kombinationer av skyltar från nybörjarklass och dessutom har vi träffats på flera olika platser vilket har gett hundarna nya erfarenheter. Polka har haft svårt för vissa skyltar, speciellt de som har lägganden i sig… Hon går in i en annan tanke i rallyn än i lydnaden och i denna sinnesstämning blir lägganden ännu svårare. Jag är osäker på om hon ska tävla rally så vi kanske inte kommer lägga så mycket träning på det i dagsläget men läggandena behöver å andra sidan bli bättre i alla typer av träning.

Zack mår just nu bra och vi sätter igång honom så sakta. Vi sista kurstillfället fick han vara med och gå en nybörjarbana (vissa får ingen mjukstart direkt..) och det var väldigt intressant! Vi fick många nya saker att träna på men också en del kvitton på saker som han lärt sig. Det var en svår miljö att gå in utifrån till en liten uppvärmningsyta och sen direkt in på banan. Dessutom kom det in en helt okänd hund i rummet bakom Zack när han körde sin första sträcka vilket för honom är en väldigt svår störning. Från att i princip aldrig ha tränat med skyltar till att ändå gå in och jobba på med fin attityd utan pip tycker jag var duktigt gjort av honom! Här kommer en film över den första delen av banan som båda hundarna fick testa på.

Polka har såklart lättare för hela upplägget, inte bara för att hon har gått hela kursen utan för att hon har mer liknande erfarenheter sen tidigare. Det är lätt att glömma hur mycket jobb det ligger bakom en till synes så enkel sak som att gå in i en ny miljö och fokusera på föraren! Även om Zack tittar runt en del är han lätt att få tillbaka till uppgiften. Jag funderade över skillnaderna mellan Zack och Polka när de fick testa på samma situation och samma bana. Polka behöver ha fokus för att gå in i uppgift medan Zack behöver en uppgift för att hålla fokus. Det är någon jag märkt i lydnaden tidigare där det blev väldigt tydligt hur han stördes ut när det blir “tomrum” men när han får en uppgift han är bekväm med går han i fint fokus. Det var i vilket fall en rolig kurs och det blir säkert mer rally för oss framöver!

Mer tävlingslik träning!

Jag har massor av träningsmotivation just nu och ser verkligen fram mot att våren ska anlända på riktigt! Polka är dessutom väldigt pigg och lika träningssugen som jag så det passar bra! Idag har det varit vilodag men jag har lagt lite tid att funderat kring hur jag ska göra min träning mer tävlingslik. Jag tror nämligen att det är rätt stor skillnad mellan träning och tävling för Polka idag.

Vissa saker har jag jobbat mycket med tidigare, så som ingångar på nya planer och kommenderingsträning. Det finns däremot andra saker som jag tror att jag kan bli mycket bättre på så jag ska försöka tänka lite kring hur jag kan göra för att sluta fuska och vara alltför bekväm. Vi har några övergripande saker som är viktiga att ta tag i. Som exempel är jag ganska dålig på att träna kedjor, det är inte alls lika roligt som detaljer eller enstaka moment. De brister vi har i träningen har en tendens att bli tydligare i kedjor och det är aldrig roligt att bli påmind om de saker vi inte kan tillräckligt bra vilket nog leder till att jag både aktivt och undermedvetet undviker att kedja så ofta som jag borde. Sen behöver vi jobba mer på det där med uppvärmning. Ofta gör jag en väldigt kort uppvärmning och så ser det inte ut på tävling. Jag ska testa att några pass i veckan göra en ordentlig uppvärmning och sen köra kedjor av olika längd för att testa av olika uppvärmningar.

Det finns även lite mer momentspecifika saker som är så onödiga att jag håller på med. En sådan sak som jag måste ta tag i är våra nedlägganden inför inkallningen. Ofta lägger hon sig dåligt första nedläggandet varpå jag gör om det men så blir det inte på tävling! Första nedlägget måste sitta bättre. Kampanj på lägganden (vilken i ordningen vill jag inte tänka på, Polkas armbågar gillar verkligen inte marken)!  Jag har även en hel del mer eller mindre medvetna kroppssignaler som antingen ger nerdrag på tävling eller som jag undviker att använda där. De ska såklart bort även på träning! Ingångarna, både med apporter och utan, behöver bli mer rena utan små axelvridningar som jag ibland halvt omedvetet tar till för att hjälpa henne hamna rätt (de finns även i fria följet!). Jag tror vi överlag behöver ha lite kampanj på ingångarna igen. Vi har tränat mycket tungapportering ett tag och det gör våra ingångar mycket sämre eftersom hon inte riktigt gillar tungapporten. Det går att laga bara jag lägger lite tid på det.

Här syns tydligt en typisk axelvridning som jag vill bli av med!

En hjälp som jag använt mig mycket av och som verkligen har varit effektiv i vårt fria följ är att göra många vänstersvängar eftersom det hjälper henne att hitta position bättre. Problemet blir att jag alltför sällan vänder höger eller går längre följ utan vänstersvängar och det blir en skillnad mot tävling. Vi behöver våga gå lite mer tävlingslika fria följ och belöna bra position. Jag vill ha lite mer intensitet i vårt fria följ på tävling så jag ska nog inte vara rädd att belöna upp det ordentligt ett tag, speciellt när vi har kommendering. Det är så lätt att gå in i tävlingsbubblan och låta bli att belöna när man tävlingstränar men jag försöker verkligen undvika det. Det har blivit mycket träning hemmavid ett tag men vi behöver komma ut på nya planer med mer kommendering. Förhoppningsvis kan vi få till mer tävlingslika situationer framåt och nu har vi lite inspiration till nya kampanjer!

Dirigeringsapportering – ett långtidsprojekt!

Ibland känner jag att vi tränar och tränar men tragglar mycket med samma saker, fast kanske på lite olika sätt. Dirigeringsapporteringen är ett sådant moment som jag har haft svårt att lära Polka av flera olika anledningar. Jag tror att det går framåt i det stora hela men det svajar vilt på vägen dit…

Vår första svårighet bestod i att inte springa till apporterna utan att först stanna vid konen. Det tragglade vi länge innan vi kunde gå vidare och jag får ofta gå tillbaka och påminna om konen fortfarande. För en apporteringsglad labrador är det klart att apporterna lockar mycket mer än en tråkig kon! Vi har jobbat med att jag visar platsen innan jag skickar men även med target och belöningar bakom konen. Nu tycker jag äntligen hon har börjat få förståelse för den delen. Jag har även haft svårt att lära henne skilja på rutskick och dirigeringsapporteringen även om hon inte blev inlärd med konskick till rutan. I somras började momentet se ganska bra ut och hon hade fina bågar ut till apporterna. I juni tappade hon en apport på tassen i full fart vilket hon tyckte gjorde rätt rejält ont men det blev ingen skada. Jag tror hon var mer lättpåverkad då i somras eftersom hon var skendräktig för efter det fick vi in massor av osäkerhet i momentet. Idag släpper Polka fortfarande inga apporter i farten utan kommer alltid in och lämnar dem eller saktar in och släpper försiktigt. Jag upplever att momentet är mer känsligt än våra andra moment för när vi jobbat bort det mesta av de första osäkerheterna får vi ofta in nya… Från att ha varit duktig på att aktivt välja bort mitten-apporten har hon på senaste träningarna ett fåtal gånger testat att välja den varpå jag har stoppat henne. Trots att jag belönade stoppen så tycker jag nu att hon inte har samma dragning till apporterna. Ibland har det känts som att hon aktivt valt bort apporterna och försökt leta efter alternativa uppgifter.

Det känns lite trist att ett moment som var så roligt blev så svårt för oss. Även om jag inte aktivt tänker på osäkerheterna i momentet misstänker jag att jag inte tränar det lika lättsamt som övriga moment. Jag försöker ofta läsa av henne och förklarar alltid problemen med osäkerhet, när det ibland kanske bara är att hon saknar erfarenheten att lösa vissa saker. Visst finns händelsen kvar hos henne men det finns ingen nytta i att jag hakar upp mig på det. Det var ren otur att hon slog sig så illa att det fortfarande påverkar henne men för mig är det verkligen på tiden att jag går vidare. Så, planen är nu:

1- Matte ska inte tänka mer på orsaken till osäkerheten i momentet utan acceptera var vi är idag och inte analysera detta momentet annorlunda (om ni hör mig svamla om skendräktigheter och osäkerheter får ni väldigt gärna påpeka att jag ska sluta tänka på det sättet 😉 )

2 – Gå tillbaka till grundövningar med väl synliga apporter, till en början utan mitten och därefter hjälpa henne att välja rätt genom att gå och lyfta rätt apport.

Förhoppningsvis kommer det gå ganska snabbt att få tillbaka suget på apporterna. Hon är en apporteringglad hund och om jag tränar det lätt och rätt tror jag att vi löser även denna svårighet!